Mattias Ronge

Racism
May 26, 2014

En bussresa efter valet

På väg till bussen sken solen redan starkt, trots att klockan inte ens var sju. Det hade kunnat vara en fantastisk morgon. Jag gick långsamt och tittade då och då på min telefon. Försökte hitta åtminstone lite glädje åt framgångarna för Feministerna och för Miljöpartiet. Försökte intala mig själv att det inte var konstigt, Sverigedemokraternas tio procent. Att det inte var oväntat. När man är ensam med Twitter kan man låtsas nästan vad som helst. Det handlar bara om vilka tweets man ska stanna upp vid, och när man ska fortsätta scrolla.

Men när jag gick på bussen så gick det inte att låtsas längre. Den var full av människor och alla såg nedstämda ut. Eller kanske var de skamsna. Hur som helst så var de delar av ett kollektiv som de inte förstod. De som hade röstat på SD i den där bussen förstod inte hur vi kunde bli så bottenlöst besvikna. Att förbjuda tiggeri är väl bra för alla? Och de som  inte hade röstat alls kanske kände sig nedstämda för att resultatet inte blivit som de trott. Att någon annan nu hade planerat deras Europa åt dem.  De som hade röstat på partier som inte är rasistiska satt och funderade på hur det kunde vara så många som valde hat och rädsla.

Det har funnits så många åsikter om hur vi borde belysa rasism och nazism inför det här valet. Är det verkligen rätt att vända ryggen till? Är det inte att begränsa yttrandefriheten? Ska man verkligen gå i ett demonstrationståg mot nazism om man inte vet att alla i tåget tar uttryckligen avstånd från våld? Ska man ens prata kritiskt om rasism och nazism eller riskerar det att få motsatt syfte? Tjatas det för mycket om att rösta på twitter, är det nödvändigt att använda Thunderclap, ska man verkligen fota sin valsedel när man röstar på ett feministiskt parti. Ska man… Ska man…? Ja, det ska man. Ja.

Vad vi ser i Europa är inte en reaktion på att så många, så flitigt har påmint medborgarna om vad som finns i andra änden av en rasistisk eller nazistisk rörelse. Vi ser effekterna av arbetslöshet och förstörd framtidstro och människor som väljer lätta lösningar och syndabockar, eftersom våra politiker inte ger dem tillräckligt tydliga alternativ. De glömmer bort varför de ska rösta överhuvudtaget.

Min byrå hjälpte SSU med kampanjen Never Forget. To Vote. Syftet var att påminna om att rösta för att motverka de högerextrema krafterna. För om vi inte gör något, så har vi inget lärt av historien. Filmen delades 50 000 gånger, 130 000 fler röstade än förra valet och S vann skolvalet i går. Men när jag satt på bussen i morse så var jag bara en del av ett kollektiv som jag inte kunde förstå. Jag hade sagt hej då till min yngsta dotter, som är effekten av en gynnsam invandringspolitik. Jag satt på en buss, där tio procent hellre hade sett att jag lämnat ett tomt hus. Det gör mig ledsen och snart kommer jag bli arg. Och jag kommer anstränga mig ännu hårdare inför riksdagsvalet och jag hoppas att alla som har svårt att känna igen sig nu, i Sverige, i Europa, gör samma sak.

Share Button
December 22, 2013

När slutade rasism vara extremt?

Jag växte upp i Björkhagen och började naturligtvis på Kärrtorps Gymnasium. Där gick en kille med rakat huvud, grön bomberjacka och svarta kängor. Han var i minoritet. Skinheads och rasister var alltid i minoritet i stora sammanhang. De kunde vara i majoritet i en tunnelbanevagn eller i en gränd i gamla stan. Men inte annars.

Nu röstar en av tio på ett rasistiskt parti. Beroende på i vilket sammanhang man befinner sig och var någonstans, är det inte längre självklart att rasister är i minoritet. Jag är så tacksam mot var och en av de 16 000 som stod på den där idrottsplatsen. Inte på grund av vad som hände förra veckan i Kärrtorp, utan på grund av vad som håller på att hända i hela landet. Förskjutningen. Att journalister börjar använda begrepp som visar att vi retirerar. Att vi håller på att ge upp. Vi kritiserar extremer till höger och extremer till vänster enligt kålsuparteorin, och rasister befinner sig numer i mitten. När hände det? När slutade det att vara extremt att vara rasist?

Varför är det så intressant huruvida extrema vänstergrupperingar närvarade i en demonstration mot rasism? En del verkar mer fokuserade på huruvida “fel” personer är där än varför det ens ska vara nödvändigt att demonstrera för något som borde vara så självklart; att bli betraktade och behandlade som människor.

Jag läste Britta Svensson i Expressen, som åkte från Kärrtorp räddare än när hon kom dit. Bland 16 000 människor visade sig någon på scenen vara socialist. Någon var hatisk. Någon var hotfull.

Om man vill bekämpa den ökande rasismen i Sverige, så kanske man inte alltid kommer att känna igen sig i de miljöer man plötsligt befinner sig i. Kanske kommer man inte hålla med om allt som sägs eller skriks av de som känner desperation över landet där de har växt upp. Kanske kommer de inte alltid uppträda så civiliserat som man vill, de som blir hotade och hatade för sin hudfärg.

Det går så klart att skrika lagom högt, utan svordomar, långt från människor som kanske till och med är socialister eller värre. Men då befinner man sig sannolikt inte i en demonstration mot rasism, utan på en middag i Hammarby Sjöstad. Med sina kompisar. Och kanske är man inte räddare när man går därifrån, men man har tyvärr inte heller gjort så mycket skillnad.

Share Button
majstång
December 10, 2013

FLASH: SD – ett liknöjdhetsparti

Nu kommer ännu ett avslöjande om framträdande SD-politiker. Gömda bakom nätpseudonymer har man önskat livet ur flyktingbarn, kallat afrikaner för apor och ifrågasatt förintelsen. Det finns en svart humor i att anonyma kommentatorer nu har avpixlats och visas upp med sina rätta namn för allmänheten. Men för vilken gång i ordningen avslöjar medier att SD:s toppar har en skruvad syn på sin omvärld?

Fredrik Virtanen skrev nyss att Socialdemokraterna måste våga vara ett tydligt vänsteralternativ. Inom LO är SD det näst största partiet. Var sjätte medlem kan tänka sig att rösta på SD. Betyder det att var sjätte medlem kallar människor för apor eller att en av sex ifrågasätter att sex miljoner judar dödades under förintelsen?

Nej. Siffrorna speglar det faktum att hundratusentals svenskar är missnöjda med den förda politiken samt att de inte ser opinionen som ett godtagbart alternativ. Kanske är dessa sverigedemokrater missnöjda med resurserna för äldrevården. Kanske tycker man att sjukpensionen är för låg. Kanske hade man velat ha ett annat jobb, ett som man skulle tycka är utvecklande och roligt. Kanske blev inte livet som man anser att Sverige lovade.

Jag gissar nu, det erkänner jag: Ingen människa som i grunden är nöjd med sitt liv röstar på Sverigedemokraterna. Och att en av tio svenskar är så missnöjda med sina liv att de är beredda att rösta fram ett parti där företrädare går runt på stan med järnrör eller önskar livet ur barn är naturligtvis ett misslyckande. Ett mänskligt, ett kommunikativt, ett politiskt.

Istället för att möta alla dessa frustrerade människor i deras problem (arbetslöshet, sjukskrivningar, äldrevård) så debatterar vi som om en av tio svenskar önskar livet ur invandrarbarn. Så är det inte, men kanske känner de att de har lämnats ensamma. Den känslan blir inte mindre av att ens intelligens ifrågasätts gång på gång, av att ständigt vara under attack. Så man fortsätter stödja sitt missnöjesparti, trots att man egentligen vet att företrädarna för partiet inte skulle kunna leda ett kollo, än mindre ett land.

Så den viktiga från är egentligen; hur bra har Sverigedemokraterna hanterat sin roll som missnöjesparti? Svaret är: jättedåligt. Klyftorna mellan de som har en chans och de som står utanför ökar. I åtta av tio fall röstar SD med Moderaterna (även om Björn Söder menar att det “bara” är drygt hälften av fallen), vilket betyder att inget förändras för de som upplever sig som marginaliserade. En röst på SD är en röst på att fortsätta vara besviken över sin situation. I samband med alla avslöjanden om korkade uttalanden så är det viktigt att inte glömma det stora misslyckandet hos SD: Man hjälper inte de hundratusentals svenskar som är missnöjda. SD är inte ett missnöjesparti, utan ett liknöjdhetsparti.

(Jag har ett eget intresse i att SD inte sitter in i riksdagen, eftersom min fru är flykting från Uruguay, vilket jag har beskrivit närmare här)

Share Button
Older Posts