Mattias Ronge

Racism
December 22, 2013

När slutade rasism vara extremt?

Jag växte upp i Björkhagen och började naturligtvis på Kärrtorps Gymnasium. Där gick en kille med rakat huvud, grön bomberjacka och svarta kängor. Han var i minoritet. Skinheads och rasister var alltid i minoritet i stora sammanhang. De kunde vara i majoritet i en tunnelbanevagn eller i en gränd i gamla stan. Men inte annars.

Nu röstar en av tio på ett rasistiskt parti. Beroende på i vilket sammanhang man befinner sig och var någonstans, är det inte längre självklart att rasister är i minoritet. Jag är så tacksam mot var och en av de 16 000 som stod på den där idrottsplatsen. Inte på grund av vad som hände förra veckan i Kärrtorp, utan på grund av vad som håller på att hända i hela landet. Förskjutningen. Att journalister börjar använda begrepp som visar att vi retirerar. Att vi håller på att ge upp. Vi kritiserar extremer till höger och extremer till vänster enligt kålsuparteorin, och rasister befinner sig numer i mitten. När hände det? När slutade det att vara extremt att vara rasist?

Varför är det så intressant huruvida extrema vänstergrupperingar närvarade i en demonstration mot rasism? En del verkar mer fokuserade på huruvida “fel” personer är där än varför det ens ska vara nödvändigt att demonstrera för något som borde vara så självklart; att bli betraktade och behandlade som människor.

Jag läste Britta Svensson i Expressen, som åkte från Kärrtorp räddare än när hon kom dit. Bland 16 000 människor visade sig någon på scenen vara socialist. Någon var hatisk. Någon var hotfull.

Om man vill bekämpa den ökande rasismen i Sverige, så kanske man inte alltid kommer att känna igen sig i de miljöer man plötsligt befinner sig i. Kanske kommer man inte hålla med om allt som sägs eller skriks av de som känner desperation över landet där de har växt upp. Kanske kommer de inte alltid uppträda så civiliserat som man vill, de som blir hotade och hatade för sin hudfärg.

Det går så klart att skrika lagom högt, utan svordomar, långt från människor som kanske till och med är socialister eller värre. Men då befinner man sig sannolikt inte i en demonstration mot rasism, utan på en middag i Hammarby Sjöstad. Med sina kompisar. Och kanske är man inte räddare när man går därifrån, men man har tyvärr inte heller gjort så mycket skillnad.

Share Button
majstång
December 10, 2013

FLASH: SD – ett liknöjdhetsparti

Nu kommer ännu ett avslöjande om framträdande SD-politiker. Gömda bakom nätpseudonymer har man önskat livet ur flyktingbarn, kallat afrikaner för apor och ifrågasatt förintelsen. Det finns en svart humor i att anonyma kommentatorer nu har avpixlats och visas upp med sina rätta namn för allmänheten. Men för vilken gång i ordningen avslöjar medier att SD:s toppar har en skruvad syn på sin omvärld?

Fredrik Virtanen skrev nyss att Socialdemokraterna måste våga vara ett tydligt vänsteralternativ. Inom LO är SD det näst största partiet. Var sjätte medlem kan tänka sig att rösta på SD. Betyder det att var sjätte medlem kallar människor för apor eller att en av sex ifrågasätter att sex miljoner judar dödades under förintelsen?

Nej. Siffrorna speglar det faktum att hundratusentals svenskar är missnöjda med den förda politiken samt att de inte ser opinionen som ett godtagbart alternativ. Kanske är dessa sverigedemokrater missnöjda med resurserna för äldrevården. Kanske tycker man att sjukpensionen är för låg. Kanske hade man velat ha ett annat jobb, ett som man skulle tycka är utvecklande och roligt. Kanske blev inte livet som man anser att Sverige lovade.

Jag gissar nu, det erkänner jag: Ingen människa som i grunden är nöjd med sitt liv röstar på Sverigedemokraterna. Och att en av tio svenskar är så missnöjda med sina liv att de är beredda att rösta fram ett parti där företrädare går runt på stan med järnrör eller önskar livet ur barn är naturligtvis ett misslyckande. Ett mänskligt, ett kommunikativt, ett politiskt.

Istället för att möta alla dessa frustrerade människor i deras problem (arbetslöshet, sjukskrivningar, äldrevård) så debatterar vi som om en av tio svenskar önskar livet ur invandrarbarn. Så är det inte, men kanske känner de att de har lämnats ensamma. Den känslan blir inte mindre av att ens intelligens ifrågasätts gång på gång, av att ständigt vara under attack. Så man fortsätter stödja sitt missnöjesparti, trots att man egentligen vet att företrädarna för partiet inte skulle kunna leda ett kollo, än mindre ett land.

Så den viktiga från är egentligen; hur bra har Sverigedemokraterna hanterat sin roll som missnöjesparti? Svaret är: jättedåligt. Klyftorna mellan de som har en chans och de som står utanför ökar. I åtta av tio fall röstar SD med Moderaterna (även om Björn Söder menar att det “bara” är drygt hälften av fallen), vilket betyder att inget förändras för de som upplever sig som marginaliserade. En röst på SD är en röst på att fortsätta vara besviken över sin situation. I samband med alla avslöjanden om korkade uttalanden så är det viktigt att inte glömma det stora misslyckandet hos SD: Man hjälper inte de hundratusentals svenskar som är missnöjda. SD är inte ett missnöjesparti, utan ett liknöjdhetsparti.

(Jag har ett eget intresse i att SD inte sitter in i riksdagen, eftersom min fru är flykting från Uruguay, vilket jag har beskrivit närmare här)

Share Button
Power
November 30, 2013

Att låna ut sin röst – istället för att prata

Vår byrå vann några priser på en pr-tävling i förra veckan. Inför hundratals människor ur pr-branschens elit, alltså viktiga påverkare, tackade vi och våra kunder varandra från scenen. Lina Thomsgård, från Rättviseförmedlingen vann också ett pris. Och eftersom hon är fantastisk, utnyttjade hon istället sina minuter att göra skillnad. Kontentan fastnade hos mig och lät ungefär så här: “Eftersom ni män har lite mer att säga till om än oss kvinnor, så är det ert ansvar att sprida kvinnors åsikter om jämställdhet lite mer.”

Fundera på det. Det är en stor tanke som ryms i en liten mening.

I förlängningen säger meningen även hur mäktiga Lambertz och van der Kwast borde agera när en person dömts för åtskilliga mord och sedan förklaras vara oskyldig.  De har lite mer att säga till om än en livstidsdömd och det innebär ett ökat ansvar att lyssna och förstå – även om det går emot deras personliga intressen. För det är det mänskliga att göra.

Om Marcus Birro hade lyssnat på Lina Thomsgård, är det inte säkert att han skulle ha känt sig manad att recensera kvinnors kamp för lika rättigheter. Kanske skulle han istället, särskilt när han inte kan identifiera sig med orden, ha reflekterat över att striden är någon annans verklighet. Att vissa kvinnors misströsten och förtvivlan kommer någonstans ifrån. Kanske skulle han i så fall ha retweetat en aggressiv tweet istället för att kritisera feminismen i en av landets största tidningar.

Hur ser det ut om man ser sina egna privilegier och skriver en text utifrån en maktposition? Claes de Faire skrev en modig och uppmärksammad krönika i sin tidning Resumé där han menade att han är nöjd nu. Han vill inte ha fler skattesänkningar. En vit, medelålders man med bra lön och adelsnamn funderar på vad vi har byggt upp gemensamt och på varifrån pengarna för skattesänkningarna tas. Texten skrämde skiten ur delar av högern, som  svarade med att beskyllda honom för att skatteplanera (genom att ta ut vinster från sitt eget bolag:).

Min egen analys? Den korta versionen är att man ska lyssna på Lina Thomsgård när man får möjlighet. Den längre versionen? Det är först när vi ser, beskriver och agerar utifrån den egna positionen som privilegierad (vit, man, medelklass, whatever) som det blir intressant på riktigt. Det är då vi utmanar. Och vi behöver inte ens ha en åsikt ibland. Bara lyssna och sprida andras tankar utan tillägg eller omdömen. Låna ut vår röst till dem som har mindre möjlighet att nå ut. Men kanske är detta – det enkla som Lina Thomsgård föreslog på galan – exakt vad vi inte klarar.

Share Button
Older Posts