Mattias Ronge

August 12, 2015

Vad sägs om att isolera skiten ur rasisterna?

Jag har funderat en del sedan reklamkampanjen i tunnelbanan. Den som belyste för turister att vi har ett problem med tiggare i Sverige, och att dessa tiggare är kopplade till kriminella ligor. Bilden som skulle åskådliggöra “problemet” var på romer. Sverigedemokraterna kunde ha haft en väldig otur eftersom kampanjens tes snabbt motbevisades av en forskningsrapport – om de var ett annat parti alltså, ett som förlorade i trovärdighet när de ljuger.

Många protesterade mot att en redan utsatt grupp kränktes i det offentliga rummet och uttryckte farhågor om att de oprovocerade attackerna mot tiggare skulle öka – knivar, syra, knytnävar, spottloskor. Samma dag som kampanjen startade kom rapporter om att en knivbeväpnad man hade jagat tiggare från Stockholms centralstation.

Andra provocerades av att yttrandefriheten var hotad. Att rätten att på lösa grunder kränka fattiga migranter fortfarande bör värderas högre än den demokratiska rättigheten att alla ska kunna känna sig trygga i det offentliga rummet.

Må så vara. Det finns de som hävdar att man i Stockholms tunnelbana ska ha rätt att uttrycka åsikter som “Abort är mord” eller “Äktenskap är för mannen och kvinnan” om man är en politisk avsändare, så länge budskapet inte bryter mot någon lag. Jag anser att SL har ett ansvar gentemot medarbetare och resenärer och att människor i alla miljöer där de tvingas närvara, har rätt att slippa bli sårade på betald annonsplats.

Men framför allt finns en hel del som anser att SD har tjänat på protesterna. Att de har fått tiotals miljoner kronor i gratis medieutrymme eftersom människor har sagt ifrån. Att svenska politiker gör ett misstag, eftersom isoleringen av SD får partiet att växa i styrka.

Det är detta som har upptagit mina tankar. För tänk om det är tvärtom? Tänk om polariseringen och det hårda motståndet mot reklamkampanjen – eller mot att använda rasistisk retorik kring det hemska mordet på IKEA – förvisso gör att SD ökar i opinionsmätningarna, men att vi som inte röstar SD blir ännu mer övertygade om vikten av att kämpa? Av att inte tillåta oss att böja oss en millimeter för retorik som blandar fakta med fiktion och som menar att alla samhällets problem börjar och slutar med invandrarna?

Vad händer om vi fortsätter att ta debatten varje gång tillfälle ges, om vi fortsätter distansera oss från en rasistisk politik retorik och politiker blir så rädda för att uppfattas som rasistiska att de kanske undviker att vara det, i så väl ord som handling? Var finns SD:s reella inflytande då?

Och vad skulle det kosta oss om vi istället var tysta?

Jag önskar att alla kloka människor som nu använder sin tankekraft på intelligenta resonemang om lagstiftning, politisk taktik eller på hur protestaktioner borde, kunde och får genomföras, kunde fundera på detta: “Hur kan jag föra dessa resonemang utifrån den utsattas perspektiv, utifrån hen som lämnat sina barn i Rumänien för att tigga ihop pengar i Sverige?”

Efter att ha följt debatten undrar jag: Spelar öppet motstånd mot rasism verkligen rasisterna i händerna? Eller är det så att vi alltid kommer hitta bra anledningar – må det vara yttrandefrihet, lagstiftning eller politisk taktik – att göra… ingenting?

Share Button
Racism
May 26, 2014

En bussresa efter valet

På väg till bussen sken solen redan starkt, trots att klockan inte ens var sju. Det hade kunnat vara en fantastisk morgon. Jag gick långsamt och tittade då och då på min telefon. Försökte hitta åtminstone lite glädje åt framgångarna för Feministerna och för Miljöpartiet. Försökte intala mig själv att det inte var konstigt, Sverigedemokraternas tio procent. Att det inte var oväntat. När man är ensam med Twitter kan man låtsas nästan vad som helst. Det handlar bara om vilka tweets man ska stanna upp vid, och när man ska fortsätta scrolla.

Men när jag gick på bussen så gick det inte att låtsas längre. Den var full av människor och alla såg nedstämda ut. Eller kanske var de skamsna. Hur som helst så var de delar av ett kollektiv som de inte förstod. De som hade röstat på SD i den där bussen förstod inte hur vi kunde bli så bottenlöst besvikna. Att förbjuda tiggeri är väl bra för alla? Och de som  inte hade röstat alls kanske kände sig nedstämda för att resultatet inte blivit som de trott. Att någon annan nu hade planerat deras Europa åt dem.  De som hade röstat på partier som inte är rasistiska satt och funderade på hur det kunde vara så många som valde hat och rädsla.

Det har funnits så många åsikter om hur vi borde belysa rasism och nazism inför det här valet. Är det verkligen rätt att vända ryggen till? Är det inte att begränsa yttrandefriheten? Ska man verkligen gå i ett demonstrationståg mot nazism om man inte vet att alla i tåget tar uttryckligen avstånd från våld? Ska man ens prata kritiskt om rasism och nazism eller riskerar det att få motsatt syfte? Tjatas det för mycket om att rösta på twitter, är det nödvändigt att använda Thunderclap, ska man verkligen fota sin valsedel när man röstar på ett feministiskt parti. Ska man… Ska man…? Ja, det ska man. Ja.

Vad vi ser i Europa är inte en reaktion på att så många, så flitigt har påmint medborgarna om vad som finns i andra änden av en rasistisk eller nazistisk rörelse. Vi ser effekterna av arbetslöshet och förstörd framtidstro och människor som väljer lätta lösningar och syndabockar, eftersom våra politiker inte ger dem tillräckligt tydliga alternativ. De glömmer bort varför de ska rösta överhuvudtaget.

Min byrå hjälpte SSU med kampanjen Never Forget. To Vote. Syftet var att påminna om att rösta för att motverka de högerextrema krafterna. För om vi inte gör något, så har vi inget lärt av historien. Filmen delades 50 000 gånger, 130 000 fler röstade än förra valet och S vann skolvalet i går. Men när jag satt på bussen i morse så var jag bara en del av ett kollektiv som jag inte kunde förstå. Jag hade sagt hej då till min yngsta dotter, som är effekten av en gynnsam invandringspolitik. Jag satt på en buss, där tio procent hellre hade sett att jag lämnat ett tomt hus. Det gör mig ledsen och snart kommer jag bli arg. Och jag kommer anstränga mig ännu hårdare inför riksdagsvalet och jag hoppas att alla som har svårt att känna igen sig nu, i Sverige, i Europa, gör samma sak.

Share Button
December 22, 2013

När slutade rasism vara extremt?

Jag växte upp i Björkhagen och började naturligtvis på Kärrtorps Gymnasium. Där gick en kille med rakat huvud, grön bomberjacka och svarta kängor. Han var i minoritet. Skinheads och rasister var alltid i minoritet i stora sammanhang. De kunde vara i majoritet i en tunnelbanevagn eller i en gränd i gamla stan. Men inte annars.

Nu röstar en av tio på ett rasistiskt parti. Beroende på i vilket sammanhang man befinner sig och var någonstans, är det inte längre självklart att rasister är i minoritet. Jag är så tacksam mot var och en av de 16 000 som stod på den där idrottsplatsen. Inte på grund av vad som hände förra veckan i Kärrtorp, utan på grund av vad som håller på att hända i hela landet. Förskjutningen. Att journalister börjar använda begrepp som visar att vi retirerar. Att vi håller på att ge upp. Vi kritiserar extremer till höger och extremer till vänster enligt kålsuparteorin, och rasister befinner sig numer i mitten. När hände det? När slutade det att vara extremt att vara rasist?

Varför är det så intressant huruvida extrema vänstergrupperingar närvarade i en demonstration mot rasism? En del verkar mer fokuserade på huruvida “fel” personer är där än varför det ens ska vara nödvändigt att demonstrera för något som borde vara så självklart; att bli betraktade och behandlade som människor.

Jag läste Britta Svensson i Expressen, som åkte från Kärrtorp räddare än när hon kom dit. Bland 16 000 människor visade sig någon på scenen vara socialist. Någon var hatisk. Någon var hotfull.

Om man vill bekämpa den ökande rasismen i Sverige, så kanske man inte alltid kommer att känna igen sig i de miljöer man plötsligt befinner sig i. Kanske kommer man inte hålla med om allt som sägs eller skriks av de som känner desperation över landet där de har växt upp. Kanske kommer de inte alltid uppträda så civiliserat som man vill, de som blir hotade och hatade för sin hudfärg.

Det går så klart att skrika lagom högt, utan svordomar, långt från människor som kanske till och med är socialister eller värre. Men då befinner man sig sannolikt inte i en demonstration mot rasism, utan på en middag i Hammarby Sjöstad. Med sina kompisar. Och kanske är man inte räddare när man går därifrån, men man har tyvärr inte heller gjort så mycket skillnad.

Share Button
Older Posts