Man antingen älskar eller hatar Jan Guillou och för att göra den här texten tydlig: jag älskar honom. När jag gjorde lumpen som norrlandsjägare på K4 i Arvidsjaur läste jag alla Hamilton-böcker som hade skrivits. När han skriver sina krönikor så skriver han dem åt oss båda och, kan jag tänka mig, tiotusentals andra som känner likadant som jag. Om Sverige är skolgården så är Jan Guillou den starke killen som man vill ha som sin vän, precis som i boken Ondskan – kanske hans bästa roman, definitivt hans viktigaste. Jag tänker mig att han någon gång kommer läsa någon av mina romaner och ringa mig, ge mig några kärva men betydelsefulla komplimanger och sedan bjuda över mig för att dricka ett par glas vin.

I dag skrev Jan Guillou en krönika om Sverigedemokraterna, där hans tes var att partiets framgångar inte har att göra med en ökad främlingsfientlighet, utan att de stigande opinionssiffrorna snarare ska ses som en allmän missnöjesyttring. Jag läste den länge och väntade på att den vanliga känslan skulle infinna sig, att vi tillsammans – jag och Jan – hade vunnit igen. Den infann sig inte och till slut tvingades jag erkänna: Vi är inte ense. Inte alls. Jag skriver därför det här inlägget i en sorts chock.

Sverigedemokraternas framgångar är direkt kopplade till en ökad och kanske framför allt, mer accepterad främlingsfientlighet i samhället. Vi har inte blivit fler rasister, säkert inte. Men det har blivit mer socialt godtagbart att vara negativ till invandring. Jimmie Åkessons främsta insats för den svenska främlingsfientligheten har varit att få oss att tro att den inte finns. Att vår inställning till invandrare handlar om ekonomi, om att värna traditioner, om religionsfrihet, om att vi vill ha våra seriefigurer i fred. Diskuterar främlingsfientlighet gör inte Sverigedemokrater – det gör kulturjournalister.

När Jan Guillou skriver en krönika som tonar ner betydelsen av den främlingsfientliga kärnan för partiets framgångar hos väljarna, så blir jag orolig på riktigt. En röst på Sverigedemokraterna är inte i första hand ett utsträckt långfinger mot överheten. Det är ett utsträckt finger mot min svärfar, mot min fru, mot min farmor och min far. När vi börjar glömma det, är när vi redan har förlorat. Att Jan Guillou givetvis har helt rätt i den korta analysen om Moderaternas och Socialdemokraternas identitetskris betyder i sammanhanget mindre.

När jag läste Jan Guillous krönika i dag kändes det som om jag plötsligt lämnats ensam på skolgården och det var inte roligt alls. Jag litar på att det var en engångsföreteelse.

Share Button