Någon har en åsikt som de andra inte vill kännas vid. De vill inte ens stå bredvid den som yttrar åsikten av rädsla att förknippas med orden. Som om att bara stå nära dem smittar med skam, gör en befläckad.

Människorna som delar åsikten som ingen vill kännas vid, tiger stilla. Kanske ett par ögonbryn som höjs i samförstånd över en tidningsrubrik, eventuellt några trevande ord som skickas ut som kanariefåglar i en gruva för att se om orden faller till marken eller inte.

På Internet tiger ingen stilla bakom alias. Och om man tar sig under begreppen som näthat och nätmobbar finns vanliga människor – när de inte längre är rädda att säga vad de tycker. Personerna bakom dessa alias vill vi inte kännas vid. Vi vill inte ens skriva ord under dem, av rädsla att förknippas med deras åsikter. Av rädsla att smittas.

I telefon viskar de vad de tycker på kvällarna, till trevliga telefonröster som inte dömer utan klickar med musen. Varje människa ges lika många klick och vi tvingas inse att de är massvis. Snart lika många som i Danmark, som vi har sett på med förakt. Inte velat kännas vid människorna på andra sidan vattnet, som lika gärna kunnat bo på andra sidan jorden.

Något händer. De är ju så många. En av tio har en åsikt som de andra inte vill kännas vid. Strategin vacklar och den politiska moralen har inte gått upprätt på många år. Siffrorna säger ju egentligen bara vad många har tänkt. Vad många har funderat på men inte vågat dryfta öppet.

Det är så enformigt, så väntat. Vi följer efter siffrorna och makten förskjuts. Snart är det ingen som står bredvid de som inte har något. Ingen har råd att stå där, att förknippas med dem. För dessa människor är valet redan avgjort. De har förlorat, som vanligt. Överallt flyger kanariefåglar.

Share Button