När Greenpeace skriver om att Nordpolen smälter reagerar bara ett fåtal. När intellektuella från vänsterkanten rasar mot behandlingen av ensamkommande flyktingbarn höjs inga ögonbryn. När ekonomijournalister belyser det svenska pensionssystemets baksidor bläddrar vi vidare i tidningen.

Det är så mycket som är fel i världen och de som vittnar om det får ofta lön för det. Antingen direkt, från det medieföretag eller från den organisation som man är anställd på, eller indirekt, genom att man förväntar sig sälja fler böcker, få fler talaruppdrag eller pumpa upp värdet i det där diffusa som kallas personligt varumärke. Så fort någon tjänar på att berätta något minskar trovärdigheten, trots att fakta kan vara väl så underbyggd.

När människor utan att vinna yrkesmässiga fördelar går ut och påtalar brister händer något. Det kan handla om undersköterskan Sarah Wägnert som uppmärksammade bristerna på Polhemsgården, om utförsäkringar som beskrevs så väldigt personligt i bloggen Klamydiabrevet i slutet av förra valrörelsen eller om Nike Markelius nära fas3-upplevelse.

Men i samtliga dessa fall finns det cyniker som menar att också dessa handlingar hade ett egensyfte. Kanske att bli hörd, bli känd eller bli kvitt.

Inför döden böjer sig även cynismen. När en människa som snart inte finns ibland oss bär sitt vittnesmål så rasar alla skyddsbarriärer. Vi behöver inte längre granska och bedöma informationen. Vi kan inte längre misstänka dolda agendor. Att bli hörd, känd eller kvitt är helt ointressant när man drar sitt sista andetag. I döden finns inga varumärken. Det är bara synd att det krävs att någons liv ska ta slut för att jag ska våga lyssna, tänka och känna.

Share Button