Mitt blygsamma twitterflöde är fullt av påvekommentarer. En del skojar och en del är upprörda. En del människor bara noterar på 140 tecken, vidarebefordrar. Det har tidigare skrivits om röken – ljus, mörk, rosa. Rosa? Nu när vi vet vad påven heter och att han kommer från Argentina så fortsätter rapporteringen.

Upprörande nog är han emot abort och äktenskap mellan människor av samma kön. Kanske är han också emot Twitter, med tanke på att den enda bekräftade närvaron på mikrobloggen, efter ett knappt dygn, var genom ett fejkkonto. Vad fan.

De som twittrar om påven är inte katoliker, och påven i dag byts ut mot något annat i morgon. Ett ämne som också lovar: ”Vi ses där. Alla.” Tiotusentals människor kretsar kring en händelse eller en hashtag, som måsar. Fingrar studsar mot tangentborden och skapar lustigheter och underfundigheter som har potential att bli retweets.

Några av de som har twittrat länge verkar inte vilja flytta på sig lika lätt. De tittar upp, lite slött från sina handles och ser flocken på väg mot nästa mål. Någon ur flocken ropar upphetsat: ”Vi är på väg att diskutera den nya påven! Följ med! Snabba dig på!” och jag tänker av någon anledning på Sean Penn, i filmen Colors, där han spelar en entusiastisk och övertänd ung polis, och hur Robert Duvall skulle svarat (om Twitter var gängkrigens Los Angeles). ”Nej, vi tar det lugnt och diskuterar alltihopa.”

Samtidigt försöker jag skriva en tweet bland alla flaxande vingar och det är så svårt att få utrymme och att höra mina egna tankar i allt skrän: ”Katolicismen åldersdiskriminerar åtminstone inte:)” Och jag raderar även den. Förbannar flocken och att jag alltid verkar befinna mig mitt i den. Jag skulle ju vara Robert Duvall.

Share Button