Hörde om en flyktingpojke som inte fick åka ambulans. Läste att någon tyckte att det var en klyftig idé att dela upp bussresenärer: de med svenskt utseende i en buss och de med utländskt utseende i en annan. Det känns så konstigt. Var bor vi någonstans? Vilket årtal är det? Det känns så logiskt. Vi bor i Sverige. Det är 2013.

Tidigare i veckan hade Tobias Billström delat upp människor som hjälper flyktingar enligt samma mall: Snälla svenska tanter och de papperslösas landsmän.

Allt hänger ihop.

Politikerna börjar äntligen våga prata om hur det verkligen är. Äntligen. För det är ju så det är. Och det kan ju bara vara på ett sätt. Vi är på olika bussar, olika stadsdelar, olika världar. Det är inga grodor som hoppar ur munnarna på politikerna. Orden är som försiktiga steg på en is, där politikerna känner sig fram för att undersöka om den håller. Strategerna funderar och räknar på om det går snabbare till målet över isen. Om det är värt risken.

Men vi var ju så många som delade “Bästa Beatrice Ask” och det var bara några dagar sedan. Busschauffören kanske missade den texten. Ambulansföraren också. Men Billström läste den ju helt säkert. Det var bara några dagar sedan och Sverige är lika nyrasistiskt som någonsin. Det känns orättvist. Det känns logiskt.

Vi delar de välskrivna texterna och vi nickar bekräftande åt oss själva. Vi deltar. Vi slåss. Genom tummar på Facebook ska vi visa dem. Visa oss själva. Det värmer.

På tunnelbanan kommer han med dragspelet lite för nära och han luktar så mycket svett. Kan han inte bara duscha. Jag har inga mynt och de skulle väl ändå bara gå till hans chef. Det är sent på kvällen. Bäst att sätta sig i den här delen av vagnen, för de som sitter i andra änden är alldeles för högljudda. Inte alls för att de är mörkhåriga. Men de verkar kaxiga. Hotfulla. Hon på andra sidan gången tittar menande åt deras håll och sedan på mig för att få medhåll.

Vi är alla i samma tunnelbana men kunde lika gärna ha suttit på olika bussar. Jag hade i så fall placerats tillsammans med henne, hon på andra sidan gången. Det finns inga tummar i närheten. Inget som kan visa att jag förstår. Inget som visar vem jag är. Jag längtar efter att komma hem och återuppta kampen mot rasismen.

Share Button