IMG_4680Tittaren var min debutroman, efter ett par misslyckade försök. Jag träffar rätt många som vill få sitt manus utgivet på ett bra förlag och som vill ha råd för hur man lyckas. Det är svårt, eftersom alla människor är olika varandra och vad som varit bra för mig behöver inte vara det för någon annan. Däremot vet jag vilka råd jag skulle ge mitt outgivna jag:

När du skrev ditt allra första manus så lade du för lite tid på det. Manuset var inte tillräckligt färdigt och egentligen visste du om det. Men du ville ha ett avslut, som alltid jagade du efter att bli “klar”. Gör inte så. Lägg lite mer tid på det. Lite mer omsorg. Lärdom: Skicka inte iväg något förrän du är riktigt nöjd – men skicka iväg.

Du valde ut de sex-sju största förlagen och skickade manuset till dem samtidigt. Det är inte oetiskt att göra så. När förlagen i värsta fall inte återkommer förrän efter ett kvartal skulle korrespondensen, om man skickade till ett förlag i taget, ta flera år. MEN, istället för att välja ut de sju största förlagen, välj ut förlagen som du tror på. Som ger ut din sorts böcker, som verkar duktiga på marknadsföring eller som verkar ha anpassat sig till dagens medieverklighet. Lärdom: Att välja rätt förlag ökar chansen att de ska välja dig.

Ditt följebrev – det man skickar med manuset – var inte intressant. En del menar att det inte är så viktigt men jag menar att det gör brevet ännu viktigare. Det är inte nödvändigt eller ens önskvärt att beskriva boken i detalj, däremot tror jag att det är positivt att skriva varför boken behövs. Vilken plats den har, i en verklighet då vi svämmas över av böcker som inte läses, och varför just du måste berätta den här historien. Lärdom: Sammanfatta varför de ska ge ut boken. Gör det på en sida.

När du fick ett positivt gensvar från ett stort Bonnierförlag, som dock tyckte att karaktärerna inte utvecklades tillräckligt efter att de hade låtit flera personer läsa, borde du inte ha blivit tjurig. Du skulle ha tagit den responsen för vad den var – konstruktiv kritik. När en dörr öppnas på det sättet, aldrig så lite, så är det en invit. Och om den inte menas som en sådan, ska man ändå tolka den så. Ett automatiskt refuseringsbrev är lätt att känna igen, medan ett refuseringsbrev som beskriver innehållet och tar upp positiva och negativa delar, är första steget i en kommunikation. Lärdom: Varje personligt svar från förlagen är en inledning, inte ett avslut.

Ditt andra försök behöver vi knappt gå in på. Det var en tävling, arrangerad av Forum bokförlag, med ett antal kriterier som skulle uppfyllas i själva innehållet. Du borde ha struntat i den tävlingen. Skriv din historia, punkt. Forum fick in tusen bidrag och ingen vann, vilket var fullt förståeligt. Tusen personer skrev förlagets historia istället för deras egen. Lärdom: Skriv alltid DIN historia. Strunta i alla andras.

Det var på tredje försöket som det lossnade. Plötsligt visade tre, fyra förlag av de stora sju intresse. Säkert eftersom temat (utbrändhet) var aktuellt. Men framför allt för att du lade mer tid på texten. Tittaren var så klart långt ifrån färdig när du skickade in den, men grunden fanns där. Inledningen var mycket bättre än de båda tidigare försöken. Avgörande var nog ändå att manuset snabbt och tydligt förbättrades i redigeringsprocessen. Förlaget märkte att deras tid inte var bortkastad och du förstod varför ett bra förlag behövs. Lärdom: Det riktiga arbetet börjar efter ett positivt utgivningsbesked. Arbeta hårt.

Kanske är dessa rader till hjälp för någon och i så fall blir jag glad. En del tycker att det redan finns för många svenska författare och för många böcker. Jag är säker på att de är alldeles för få.

Share Button