I veckan var jag och min dotter Alicia på Justin Bieber. Hon är bara åtta år och att överraska henne med den där biljetten var bland det roligaste jag har gjort. Inför konserten skrevs det en hel del om de unga fans som kallas för Beliebers. Pinsamma klipp spreds, och kommentarer från dessa barn hånades av vuxna på Twitter och Facebook. Det var lätt att dras med. Jag höjde själv på ögonbrynen och med sämre självkontroll hade jag skrockat överlägset åt de kommentarer som träffade mig genom de sociala nätverkstjänsterna.
Klipp till Sheraton 1985. Jag och min bror Stefan fick träffa Paul Stanley och Gene Simmons i samband med att vår pappa skulle intervjua dem. Gene Simmons hade reptilboots. De var snälla och skrev säkert 50 autografer som vi sedan gav till kompisar i skolan. Det fanns ett gäng fans som var närmast religiösa vad gäller Kiss och alla var killar. Ingen skrattade. Tvärtom, sannolikt förenklades min skolgång av att ge bort några autografer till dem.
Jag och min dotter äter hamburgare på en restaurang vid Globen. Hon berättar att jag är den bästa pappan i världen och jag blir rädd att det är jag som kommer att börja gråta. Utanför gör fans plötsliga rusningar under gemensamma skrik, fram och tillbaka som fåglar som stiger mot luften och dyker tillsammans. Det är ganska fint. Fyra tonåringar sitter vid bordet bredvid oss. De frågar min dotter om hon ska gå på Justin Bieber och hon svarar. De börjar prata och jag riktigt ser hur stor hon känner sig fast hon är så liten.
Klipp till Eminem 2001. Vi kom till Globen sist av alla, efter att ha druckit alldeles för mycket. Jag var så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eminem! Nej, jag skrek inte. Däremot bet jag någon som stod bredvid mig i axeln i en attack av ren glädje. Och jag var ändå vuxen, 27 år gammal. Man hånade inte Eminems fans, trots att många killar hade färgat håret blont och klädde sig likadant som honom (och trots att det såg hemskt ut).
Vi har bra platser och har väntat länge. Alicias ögon när Justin Bieber plötsligt uppenbarar sig ovanför scenen iklädd ett par vingar! Han ser ut att flyga fram och tillbaka på de stora skärmarna. Det är skickligt gjort och skriken runtomkring mig når tinnitusnivåer och bortom. Bakom mig står en tjej som bara gråter och ena handen täcker munnen som om hon skäms. Kanske har hon läst eller sett något inför hennes livs konsert som får henne att göra så. Alicia tittar lika mycket på tonåringarna runtomkring oss som på scenen. Tjejen som gråter bakom oss böjer sig fram och säger till Alicia att hon kan ställa sig på stolen om hon vill. Hon kommer att se ändå. Den här tjejen har sannolikt en av sina starkaste upplevelser i livet, men tar en paus för att hjälpa en åttaåring att se bättre.
Det är hon som gråter som vi vuxna har skrattat åt hela veckan. Jag kan inte låta bli att känna att det är vi som borde hålla händerna för munnen. Inte hon.
[...] lika kul. Det skulle inte ge lika många skratt. (Edit: Läs Mattias Ronges utmärkta bloggpost ”Jag är en belieber” där han gör just den jämförelsen. Eller om La Linda som driver en fansite om Julia Roberts sen [...]
SÅ jävla bra
Tack Linda, roligt att du tyckte om texten!
Bra skrivet, jag blir tårögd och lycklig i hjärtat på samma gång.
BB
Vad glad jag blir, tack för din fina kommentar
Hamburgare till mat och Justin Bieber till kultur. Bra föräldraskap.
Jag åt hamburgare. Min dotter åt tacos, och jag köpte en påse godis som vi delade på under konserten trots att det inte var lördag:)
Tycker du låter som en helt fantastisk förälder! Ruskigt bra text också.
Vad snällt, värmer, även om jag är helt vanlig som förälder: bra ibland och dålig ibland. Roligt att du tyckte om texten!
Bra, fint och viktigt skrivet!
Tack Kajsa, fint att du tyckte om den.
Mycket bra skrivet!
Själv har jag sprungit på olika Springsteenkoncerter.
Jag undrar hur många av dem som hånar Bieber fans som själva hade väggarna tapetserade med Back Street Boys när de var 13? Idoldyrkan hör till den yngre tonåren, inte minst för unga tjejer. Det är säkrare och enklare att vara kär i Bieber än i Kalle i klass 7B.
Precis. Många av oss har säkert tyckt om något lite för mycket för att det ska anses vara normalt. Och det tycker jag är fint.
Väldigt fint skrivet! Jag var själv på konserten och även om jag inte är en av de som behövde gråta känns det så bra att höra att det finns de som ändå kan förstå hur stor grej den här konserten var för många av de som var där.
Tack, glad för att du tyckte om den!
Så bra skrivet, och viktigt. Jag hoppas att min lilla dotter aldrig kommer att bli hånad för det hon brinner för när hon blir större.
Det hoppas jag också, men om hon blir det så har hon ju en mamma som stöttar henne:)
Fantastiskt skrivet! Du har så rätt. Jag var själv innerligt kär i en rockstjärna i flera år utan att bli hånad. Snarare tvärt om. Och det är okej att tycka om vad och vem man vill!
Tack! Håller med. Man ska få vara ung och göra sin grej utan att behöva hånas.
Värmer att läsa ditt inlägg. Omtänksamt och eftertänksamt.
Har i allt högre grad stört mig på hur unga tjejers idoldyrkan förlöjligas. Nu är det anbefallt Springsteenyra och jag hoppas verkligen att samma journalister funderar på hur de agerade i Bieberfallet och hur de kommer agera nu…
Haha, skulle vara intressant om de skrev om Springsteen på samma sätt.
Älskar att läsa bloggar gör det varje dag men din är den bästa
Tack, Gustav, alldeles för snällt!
Tack för texten! Som pappa är det svårt att hålla tillbaka tårarna mot slutet.
Varmt varsågod (det var svårt för mig också)
[...] dyker upp artiklar nu (här, och här) som starkt kritiserar vuxna som hånar flickors musiksmak och beteende. Hånet är ju en form av [...]
Jag har gått på 200 konserter på 20 år och aldrig flippat ut som vissa tycks göra. Och se kiss 1996 var nog större än att se kiss 1995. Det handlar om att avdyrka en sexsymbol man tror man kan bli ihop med produkten JB. Det är precis vad han är
[...] tror jag kritiken av fansen har mycket att göra med vad kritikern tycker om idolen. Mattias Ronge skrev en fin text om när han tog med sin dotter på Biebers konsert och jämförde den upplevelsen med när han var [...]