I veckan var jag och min dotter Alicia på Justin Bieber. Hon är bara åtta år och att överraska henne med den där biljetten var bland det roligaste jag har gjort. Inför konserten skrevs det en hel del om de unga fans som kallas för Beliebers. Pinsamma klipp spreds, och kommentarer från dessa barn hånades av vuxna på Twitter och Facebook. Det var lätt att dras med. Jag höjde själv på ögonbrynen och med sämre självkontroll hade jag skrockat överlägset åt de kommentarer som träffade mig genom de sociala nätverkstjänsterna.

Klipp till Sheraton 1985.  Jag och min bror Stefan fick träffa Paul Stanley och Gene Simmons i samband med att vår pappa skulle intervjua dem. Gene Simmons hade reptilboots. De var snälla och skrev säkert 50 autografer som vi sedan gav till kompisar i skolan. Det fanns ett gäng fans som var närmast religiösa vad gäller Kiss och alla var killar. Ingen skrattade. Tvärtom, sannolikt förenklades min skolgång av att ge bort några autografer till dem.

Jag och min dotter äter hamburgare på en restaurang vid Globen. Hon berättar att jag är den bästa pappan i världen och jag blir rädd att det är jag som kommer att börja gråta. Utanför gör fans plötsliga rusningar under gemensamma skrik, fram och tillbaka som fåglar som stiger mot luften och dyker tillsammans. Det är ganska fint. Fyra tonåringar sitter vid bordet bredvid oss. De frågar min dotter om hon ska gå på Justin Bieber och hon svarar. De börjar prata och jag riktigt ser hur stor hon känner sig fast hon är så liten.

Klipp till Eminem 2001. Vi kom till Globen sist av alla, efter att ha druckit alldeles för mycket. Jag var så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Eminem! Nej, jag skrek inte. Däremot bet jag någon som stod bredvid mig i axeln i en attack av ren glädje. Och jag var ändå vuxen, 27 år gammal. Man hånade inte Eminems fans, trots att många killar hade färgat håret blont och klädde sig likadant som honom (och trots att det såg hemskt ut).

Vi har bra platser och har väntat länge. Alicias ögon när Justin Bieber plötsligt uppenbarar sig ovanför scenen iklädd ett par vingar! Han ser ut att flyga fram och tillbaka på de stora skärmarna. Det är skickligt gjort och skriken runtomkring mig når tinnitusnivåer och bortom. Bakom mig står en tjej som bara gråter och ena handen täcker munnen som om hon skäms. Kanske har hon läst eller sett något inför hennes livs konsert som får henne att göra så. Alicia tittar lika mycket på tonåringarna runtomkring oss som på scenen. Tjejen som gråter bakom oss böjer sig fram och säger till Alicia att hon kan ställa sig på stolen om hon vill. Hon kommer att se ändå. Den här tjejen har sannolikt en av sina starkaste upplevelser i livet, men tar en paus för att hjälpa en åttaåring att se bättre.

Det är hon som gråter som vi vuxna har skrattat åt hela veckan. Jag kan inte låta bli att känna att det är vi som borde hålla händerna för munnen. Inte hon.

Share Button