När jag var liten arbetade pappa på ett pappersbruk och mamma var sjuksköterska på Solberga Sjukhus. Hon arbetade ofta natt och ibland fick jag eller någon av mina mina bröder följa med henne och sova i sofforna på sjukhuset. Hennes kollegor var så snälla och tog hand om oss medan hon gick rond. De gamla människorna luktade väldigt konstigt men jag vågade inte säga det, vågade knappt tänka det. Om någon dog gjorde mamma och hennes kollegor allt för att vi inte skulle se eller märka något, men det syntes alltid i deras ansikten då.

Vi besökte aldrig pappersbruket för det låg i en annan stad och jag vet faktiskt inte ens vilken, men kanske luktade pappersbruket som tryckeriet i Klarakvarteren där pappa senare fick jobb som journalist på A-pressen.

När vi var små gick vi alltid i första maj-tåget. Jag vet inte om vi gick i någon speciell sektion – om det ens fanns sådana vid den här tiden. Vi kan säkert ha stått nästan var som helst i så fall: I ”Högre lön till sjuksköterskor”, ”Israel ut ur Palestina”, eller helt enkelt ”Revolution!”. (Mamma och pappa hade varit aktiva i en vänsterrörelse på den yttre kanten.) Jag kommer inte ihåg var vi gick. Men vad jag minns – vad jag verkligen kommer ihåg starkt – var att vi fick turas om att sitta på pappas axlar i tåget. Vi fick känna oss stora. Just den här dagen, räknades vi som vem som helst.

I dag var min premiärdag som vuxen i ett första maj-tåg. Jag gick med min familj och barnen var blyga inledningsvis, men sedan mimade de och till slut ropade de att vi skulle “stoppa rasismen nu”. Jag fick en känsla av att många kände sig större just i dag. Under första maj visar samhället att alla räknas som vem som helst – och dem som är mindre bär man på axlarna.

Share Button