Jag var hos tandhygienisten i går. Det var blod överallt och en hel del smärta. Ovanifrån kom välmenande förmaningar av sorten: “Du borde inte dricka kolsyrat”, “du måste börja använda eltandborste”, och min personliga favorit: “Du måste rycka upp dig.”

Jag har lärt mig att ha en närmast zenbuddhistisk inställning vid dessa tillfällen och känner varken smärta eller förminskning. Jag vet att min tandhygienist är bra och att hon gör sitt jobb och min puls skulle inte öka ens om hon hade sagt: “Idag är din mun riktigt vedervärdigt äcklig, din godisätande, lata ursäkt till en man.”

Men plötsligt upphörde tortyren över tandköttet och mellan tänderna och då blev jag uppmärksam på riktigt. Jag var närvarande nu och kände hur ont det gjorde i munnen. Hennes röst förvandlades från uppfordrande till fundersam: “Vad är det här, den här tanden ser ut att ha en spricka”, och sedan med högre röst bort mot andra rummet: “Lena, har du tid att komma hit?”

Tandläkaren kom in i rummet och blev uppmanad att titta på den spruckna tanden. Hon fick viss bakgrundsinformation; “han säger att han bara dricker en burkläsk om dagen”, och de diskuterade tandens utsikter för en fortsatt existens i min mun.

Diskussionen slutade i en snabb analys om att jag gnisslade tänder, troligtvis på grund av stress och på något sätt kändes detta värre än att misshandlas i munnen av skarpa instrument utan bedövning. Skulle jag vara stressad? Jag? Och jag tänkte på jobbet och böckerna och barnen och alla som frågar hur jag hinner med, hur jag orkar. Tänk om det är så att jag inte orkar? Att jag varje natt, utan att veta om det, börjar mala och gnissla så att tänderna spricker, tills yngsta dottern vaknar vid fem och det är dags att möta en ny dag med ett leende?

“Det är inget konstigt att du behöver bettskena. Nästan allas tänder ser ut så här nuförtiden.”

Och det var så klart menat som en tröst men blev tvärtom. När jag fortsatte behandlingen så tänkte jag inte på blodet eller på den lilla gropen som hon hittade och som kunde leda till tandlossning. Mina tankar fastnade i hur många vi verkar vara som springer runt och gör en massa saker på dagarna och hur vi på nätterna biter ihop käkarna som om vi var arga både på dagen som passerat och på den som närmade sig. Kanske är det så sorgligt, att vi lever i bettskenornas tid.

Share Button