MoxieJohan Klings prisade roman, Människor helt utan betydelse, handlar om den misslyckade kreatören Magnus och hans liv under en lång, förnedrande dag i den kalla reklambranschen i Stockholm. Min debutroman, Tittaren, handlar om en kriskonsult som själv hamnar i en personlig kris, men som trots att han är nära vansinnets gräns som en sann idiot fortsätter att bistå sina kunder efter bästa förmåga. Efter min debut kom Josefin Palmgrens Engångsligg, en bok om cyniska Clementin, en ung, drogliberal tjej på en reklambyrå. Josefins kollegor är likadant klädda och avskyr reklam. Sedan kom Jonas Joelsons Tabula Rasa Hotels, som visar insidan från en hipp reklambyrå i Gamla Stan, där människor behandlas som förbrukningsvaror och kreatörer som inte klarar pressen obönhörligen rensas ut. Bokens huvudperson, David, är lika skickligt utmejslad som han är motbjudande.

Går det att skriva en roman om reklambranschen som inte känns som ett rop på hjälp? Går det att skriva en roman som inte  är kritisk mot den bransch som vi arbetar i dag ut och dag in? Och vad säger det om oss som människor, om vi hatar reklam, men fortsätter arbeta med det? Är inte det höjden av dubbelmoral?

I går pratade jag och Jonas Joelson om våra författarskap och vår marknadsföringsbakgrund på Fotografiska i Stockholm, inbjudna av Linda Skugge. Vi hann snudda vid ovan frågor och många fler under våra 45 minuter, men tankarna dröjer sig kvar i mig.

Jag kommer ihåg hur det var att debutera. Jag höll fram mitt självförakt i mina händer inför den kulturvärld som jag så innerligt gärna ville tillhöra. Räcker det? De tittade utforskande på vad jag höll fram och nickade avmätt. Jag var inne.

Alldeles för mycket av det jag skrev var självupplevt, men sedan tog romanen över. Jag märkte hur lätt det var att göra huvudkaraktären Marcus ännu lite mer outhärdlig. Att han liksom blev mer trovärdig då, även inför mina ögon. Att han hämtade sitt liv ur det mörka.

Litteraturens reklammänniskor är lika höga på kokain som utleda på livet. Närmast apatiska går de in i sina dyra bostadsrätter som färgglada kulisser till sorgliga, ensamma teaterföreställningar. På så sätt försäkras alla om att de som ser ut att vinna egentligen förlorar. Det är överenskommelsen. Att de flesta av oss marknadsförare kommer hem nyktra och pussar våra barn och när vi går och lägger oss ser fram emot nästa arbetsdag är inte rimligt. Inte ur ett litterärt perspektiv. Vi är trots allt inte trädgårdsmästare.

Eftersom jag inte heller är undersköterska så har jag hittills skrivit om min karriärsstress, min girighet och min oförmåga att rädda världen. Jag använder det värsta som jag kan hitta i mig, för det utvecklar mig och det är billigare än terapi. I bästa fall blir det litteratur. Det bästa med det här upplägget? För varje dålig sida som hamnar i mina romaner så hittar jag två nya hos mig själv. Dåliga sidor har visat sig vara min superkraft.

Det som är skamligt är inte mina dåliga sidor och att de aldrig verkar sina. Skammen är att mitt liv är att det finns en annan historia som inte berättas av mig eller någon annan. Att det går att älska att arbeta med reklam (vilket jag vågade erkänna här, i Expressen Kultur)  Jag vill bara berätta mina historier. Och om vägen till att få göra det går via tvivel, självförakt och några enstaka nedslag av gudomlig inspiration, är det inte så annorlunda från en vanlig dag på kontoret.

Share Button