En vanlig dag lägger jag märke till löpsedlarna när jag promenerar till kontoret. Att läsa dem ger en känsla av kontroll. Förr angav löpsedlarna nyhetsagendan för dagen och ibland är det fortfarande så. När jag kommer in till kontoret flyttar jag papperstidningarna från under brevlådeinkastet till där de ska ligga. Vi är tretton personer, men en del dagar ligger tidningarna kvar hela dagen, exakt där jag la dem.

Istället för att bläddra i dem studsar jag runt mellan de fyra tidningarnas sajter och läser rubriker och ser exempelvis att Johan Hakelius skrivit om att människor alltid försvarar snorkiga sjuksköterskor. Jag klickar inte på den. I själva verket klickar jag nästan aldrig på artiklarna utan skumläser rubriker och den minimala beskrivningen av respektive text. Sedan kompletterar jag med att läsa vad mina Twittervänner skriver om dagens nyheter.

Här börjar det bli intressant. Trots att jag inte är ett dugg insatt – nästan oavsett ämne – har jag en bestämd känsla av att jag vet tillräckligt för att ha en åsikt. Typ, den där Johan Hakelius ska alltid provocera. Han är en riktig klickjägare. Jag är en sådan där flat sten som man kastar macka med och som studsar på ytan. Ju fler studsar desto bättre.

Det finns många digitala tjänster som skapats för att vi snabbt och enkelt ska kunna ta del av information och nyheter. Förr sa löpsedlarna med trygg stämma: “Om detta pratar vi i dag”. Nu finns det massvis av löpsedlar i form av delade Facebook-inlägg, studs, tweets, studs, rss-flöden, studs, och bilder från Instagram, studs, studs, studs. Hur ska vi ens hinna komma bakom löpsedlarna? Hur ska vi hinna bygga oss välgrundade uppfattningar, när utbudet är så sinnessjukt stort? Jag studsar på och ser hur många journalister studsar bredvid och jag får en generell bild av hur världen ser ut och fyller sorglöst i luckorna bakom rubrikerna.

Löpsedlar är till för att intressera och för att engagera människan att gräva sig djupare. När de plötsligt fyller en egen funktion – när de står för hela informationen – förändras ens sätt att reflektera och dra slutsatser. Hjärnan blir fattigare på djupet.

Det finns en motpol till mitt informationsmässiga studsande. Boken. Otidsenlig, förvisso. Den förlorar just nu kapplöpningen om tiden mot teveserier och tevespel – en utveckling som jag beskriver närmare här. Att läsa en bok är motsatsen till att låta hundratals löpsedlar flimra förbi under en arbetsdag. En dålig bok är värd varje minut av min tid för att den tvingar mig att tänka efter och att läsa en bra bok är värt mycket mer än bara tid eftersom den utvecklar mig som människa. Det är så förbannat tråkigt att litteraturens kris kommer i en tid då böcker aldrig har spelat större roll, tänker jag, medan jag fortsätter studsa fram på ytan.

Share Button