Jag läser om bränderna i Husby och jag vill förstå. Jag tänker på var vi hamnar i livet. Jag tänker på Nytorpsskolan, ett stenkast från miljonprogramsområdet Dalen, där jag gick i högstadiet. Hur jag hängde med kompisar i Dalen på helgerna och hur vi gjorde så mycket som vi inte borde där. Att jag undrade var deras pappor var när jag gick hem på kvällen. När jag hade fått nog.

Vi brukade planka på tunnelbanan. En gång blev jag påkommen utan biljett och blev utskälld av vakterna och jag kommer ihåg att jag var nära att börja gråta. En kompis till mig från Dalen, jag tror att han kom från Gambia, var på väg hem med matkassar till sin familj. Han hade blivit pappa tidigt. Han visade inte upp sitt tunnelbanekort och brottades ner av vakter. Hans ryggrad gick sönder. Jag kommer inte ihåg vilken kota, men han hamnade i rullstol i ett decennium. När jag träffade honom för fem år sedan eller så, lyste han upp. Och så reste han sig upp ur rullstolen. Med ben som darrade, men ändå. Och för ett ögonblick kändes det som en scen ur en film, men inte ens i en film skulle en skada vara så onödig.

I gymnasiet när vi gick längs sveavägen efter en sen utekväll, var det ett gäng som började tjafsa med oss. I tumultet som följde ryckte någon i vårt gäng någons plånbok och sprang därifrån. Vi andra hade bara kommit hundra meter när en piketbil bromsade in bredvid. Poliserna frågade oss efter våra personuppgifter och åkte därifrån. När en av poliserna ringde hem till mig så skällde min mamma ut honom för att han ens antydde att jag skulle veta något om det som hänt. När hon till slut lät polisen prata med mig lät han uppriktigt bekymrad för att behöva kalla mig till förhör, som om han störde.

Jag tänker på mitt urbana medelklassyrke, där jag ramlade in utan högskoleutbildning och där mina första veckor handlade om att rasta chefens hund och sätta ihop IKEA-möbler för de riktiga pr-konsulterna. Hur hårt jag arbetade för att efter bara några år starta min första egna byrå, 25 år gammal. Jag tvingar mig själv att ifrågasätta om jag hade fått den chansen att göra något av om min pappa inte hade varit journalist. Om jag exempelvis hade varit killen från Gambia som fick ryggraden knäckt och som inte heller hade någon utbildning ovanför gymnasiet.

Jag kommer inte vidare. Jag provar något annat. Jag tänker bort mina två stöttande föräldrar, mitt språk. Jag tänker bort att myndigheter behandlar mig som en svensk. Jag tänker bort mina kontakter. Jag tänker bort att jag bor i Stockholms innerstad. Jag tänker bort min självsäkerhet inför framtiden. Jag tänker bort framtiden.

Vad skulle jag göra då? Jag vet inte. Och plötsligt förstår jag. Om bränderna i Husby har jag inget att säga.

Share Button