pingisJag är nybörjare på Twitter. Än så länge fullkomligt talanglös. Om konversationer på Twitter skulle kunna liknas med att spela pingis så får jag knappt över bollen två gånger innan den dör. Men ibland händer spännande saker som inte mynnar ut i en reply eller en retweet. Som inte syns för omvärlden. Som i helgen.

Då följde jag Konstruerads tankar om post-kolonial feminism (visste inte vad det var) och sedan konversationen mellan Konstruerad och Dreadnallen om samma ämne. Inledningsvis blev jag upprörd över Konstruerads åsikter om hur feminismen diskuteras av de med makt – om de utan.

Varför jag blev upprörd? Jag är man, medelklass, chef och till och med PR-konsult – och jag bor på Södermalm. Ändå anser jag mig själv vara feminist. Hur jag har definierat att vara feminist? Jag tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män – och jag anser att man inte har det i dag. Jag vill att mina tre döttrar ska kunna bli vad helst de vill, att de ska tjäna lika mycket pengar som en man gör på samma position och att de ska kunna klättra lika snabbt och lika högt (om de vill).

Och jag tänker en del på det där. Jag funderar på om Alicia, min äldsta dotter, kommer fortsätta ställa för höga krav på sig själv när hon blir äldre och vad jag ska göra för att få henne att förstå att man måste vara snäll när man dömer sig själv. Jag dömde aldrig mig själv som liten. Jag tänker på Salma, mellantjejen, som börjar skolan i höst och som gärna leker med killar och som ogärna har klänning. Kommer det att ändras i hennes nya klass? Kommer den att ändra henne? Jag tänker på hur jag och mina kompisar såg på killtjejer när vi gick i skolan. Och Nellie som inte ens är två. Hon är så mycket envisare än de andra två. Förra veckan vägrade hon stanna i spjälsängen, flydde mot friheten men ramlade och fick en spricka i armen som nu är gipsad. Kommer hon orka behålla den envisheten eller kommer den att malas ner av omvärlden?

Jag vill att mina döttrar ska få allt som jag har tagit för givet. Alla som slåss för det förtjänar att lyssnas på med ett öppet sinne. Och jag inser: Min upprördhet beror på att jag känner mig hotad. Ifrågasatt. För om vi vill ha fler röster i debatten betyder det att några måste tystna. Om vi vill få fler kvinnliga chefer betyder det att vissa manliga chefer måste ta ett steg tillbaka. Det är lätt att tycka att alla är lika mycket värda, när man inte tvingas betala för den åsikten. När man själv inte förlorar några privilegier för att andra ska ges samma chans.

Mina tankar har ännu inte nått vägs ände; att jag, som vill att mina döttrar ska få allt som jag tagit för givet, också kan utgöra hindret för dem att nå dit. Men de är på väg och det har jag till viss del Twitter, Konstruerad och Dreadnallen att tacka för.

Share Button