Ungefär vad jag sa under mitt bokprat på Sigtuna Litteraturfestival:

Jag får ofta frågan hur jag hinner med allt. Jag hörde en intervju med Christina Stenbeck på radio och hon är chef över ett antal av Sveriges stora börsbolag och dessutom mamma. Journalisten frågade inte hur hon hann med allt. Utan om hon inte hade dåligt samvete för att hon inte hann träffa sina barn tillräckligt.

Ingen journalist har någonsin frågat mig om jag har dåligt samvete. Och eftersom ingen heller troligtvis kommer göra det så ställer jag den själv.

Ja. Jag har dåligt samvete hela tiden. För att jag inte umgås tillräckligt med familjen, för att jag inte är tillräckligt länge på kontoret på kvällen, för att jag inte lägger ner tillräckligt med energi på att marknadsföra mina böcker.

Den enda fördelen är att jag använder mig av mina tillkortakommanden. Jag skriver om mina dåliga sidor, som blir romaner. Någon frågade mig vad jag ska göra när jag får slut på dåliga sidor. Men sanningen är att varje gång jag skrivit klart om en dålig sida kommer jag på två nya.

Det står här på programpunkten att jag ska prata om mitt skrivande. Men jag tänker göra en liten revolution och istället prata om människans oförmåga att ta till sig nya perspektiv.

De flesta av oss är styrda av våra rutiner. Vi vaknar, lämnar barn, går till jobbet, kommer hem, lagar middag, försöker hitta ett par timmar av gemenskap och går sedan och lägger oss. Vi träffar ungefär samma människor. Eventuella nya bekantskaper föder nya tankebanor och blir därför nästan som en förälskelse en stund. Tills man träffats några gånger och också de förpassas till skaran av samma människor.

Många av oss fortsätter lyssna på samma musik som vi alltid har gjort. När Bruce Springsteen, ZZ-top eller Madonna uppträder så är det på fullsatta arenor.

När vi går till affären och tänker handla mat lite spontant så är 90 procent av det som finns i korgen eller i vagnen samma varor som vi alltid handlar. Till och med samma märken. En genomsnittlig konsument köper inte mer än 100 matvaror varje år och på en ICA Maxi finns det 10 000 varor.

Vi är de vi är.

Politikerna har gett upp i kampen om att få oss att ändra perspektiv. Om vi själva inte ens kan förmå oss att handla en ny sorts ost, hur ska vi kunna ta in ett nytt politiskt budskap? Hur ska vi kunna få våra fastrostade tankebanor att kunna ändra riktning aldrig så lite och gå med på att se på något med ett nytt perspektiv?

Istället arbetar politiker med att kartlägga hur vi redan tänker. Att hitta den minsta gemensamma nämnaren för så många människor som möjligt och bygga en politisk plattform på den nämnaren. För få röster betyder inte att man har varit dåliga på att få folk att se frågor på ett nytt sätt. Det betyder att man valde en fråga som hade för lågt väljarstöd. Därför vänder man sig till gruppen som är störst. Medelklassen, med förslag som inte innebär att man måste förändra några perspektiv för att ta hem segern.

På Twitter finns dagsfärska exempel på hur bra vi är på att uttrycka våra egna åsikter och hur dåliga vi är på att lyssna på alla andras. Det är en mikroblogg som ger varje person 140 tecken på sig att uttrycka sin åsikt – en helt perfekt längd för att kunna missförstå vad personen menar. Och sedan har alla andra 140 tecken på sig att kritisera, håna eller förolämpa. Ett genialt upplägg. Åsikt – avsiktligt missförstånd – gräl – personliga påhopp – avföljningar och sedan block.

Men förstår vi hur trångsynta, envisa och enkelspåriga vi ofta är? Nej. Och om någon försynt skulle påpeka det för mig, hur skulle jag reagera då? Med gräl, personliga påhopp och till slut block.

Så hur kan man förändra hur vi ser på världen? Med hjälp av böcker.

Karaktärernas åsikter hittar sina vägar in i våra medvetanden och vi låter dem. För alternativet är att lägga bort det vi läser. Vi lyssnar på karaktärerna och kanske smågrälar med dem. ”Varför gjorde du så? Dumskalle.” Eller nickar för att bekräfta vårt medhåll. Efter att ha lagt undan boken har vi fått nya perspektiv, oavsett om vi märker dem eller inte.

Vilka romaner kan axla rollen att förändra vår syn på världen? Vilka böcker klarar att leva upp till ett sådant orimligt högt krav? Det enkla svaret är: Nästan alla böcker. Om vi låter dem.

Vi har vida medierna kunnat följa hur stora företag, exempelvis Monsanto, har modifierat grödor och tjänar pengar på att sälja patenten och hur de genmodifierade grödorna hotar att slå ut de som är naturligt odlade. Det är tekniskt och det är svårt. De flesta av oss gör kanske som jag, skummar nyheterna och bildar oss en uppfattning.

Jag vet inte vad mitt förlag skulle säga om det här, men jag tänker använda tiden för att prata också om andras böcker.

När jag läser romanen The Windup Girl av Paolo Bacigalupi, fångas mitt intresse för Monsanto. Plötsligt befinner jag mig på en plats där genmanipulerade grödor har spridit sig okontrollerat över hela världen och slagit ut allt som var naturligt. Utom i Thailand. Mat är den nya valutan och bolagen som äger patenten har en närmast oinskränkt makt. Boken berättar hur en gensamlare för ett av de stora bolagen blir kär i en konstgjord människa. En wind-up girl. Och plötsligt läser jag sida upp och sida ner om riskerna med genmanipulerade grödor och vad som händer när företag ges kontroll över våra mest basala behov. Som mat.

I The WIndup Girl får vi uppleva en helt ny värld – som sätter fingret på problemen i den värld som vi lever i. Andra böcker kan få oss att tänka på ett helt nytt sätt genom att bara ändra i en detalj, i historien. I The High Castle, Av Philip K. Dick, får vi uppleva västkustens USA. Efter att man förlorat andra världskriget mot Tyskland och Japan som delat upp den stolta staten mellan sig. Plötsligt är självförtroendet borta och människovärdet hos amerikanerna är nära noll. Om det inte var för ryktet om en märklig bok. En bok som givetvis har förbjudits av de nya härskarna. Det är en roman som berättar en annan historia. En där de allierade vann andra världskriget…

Det här är historier som till den största delen är igenkännbara men som innehåller något oväntat, något som får hjärnan att protestera reflexmässigt, för att sedan, när vi håller garden nere, börja reflektera. Det är sådana böcker som jag vill skriva.

I mina böcker finns egendomligheter. Det är inte så att jag sätter mig och funderar ut något udda att skriva om. Tvärtom. Jag har en grundidé som är helt normal och jag börjar skriva, och när jag lyften blicken lite har det blivit egendomligt.

Min första roman, Tittaren, handlar om hur Marcus Tirén, en kriskonsult i karriären själv hamnar i en djup personlig kris och hur han försöker komma ur den genom att springa snabbare. Jag skrev den när jag själv kände mig stressad efter en längre tids pappaledighet. När vi kommer in i boken har Marcus chef börjat fatta misstankar. Marcus har kallats till ett enskilt möte och de sitter på chefens kontor. Läser sidan 199.

Min andra roman, den girige, handlar om hur entreprenören Bernard Mellberg är kidnappad i en källare. Han måste få fram två miljoner på ett dygn. Han är god för dessa pengar och mer, men har skatteplanerat iväg dem till Peru. Som om det inte var nog har hans missbildning, fyra fingrar under vänster armhåla – ett arv från en ofödd tvillingbror – vaknat till liv. Särskilt när han tänker på pengar. Läser sidan 223.

Så Tittaren handlade om panikångest och utbrändhet och jag intervjuades i många tidningar om hur jag själv mådde. Kunderna började titta snett på mig. Den girige handlade om en entreprenör som skatteplanerade och jag pratade i samband med releasen om mina egna giriga beslut. Mina grannar började titta snett på mig.

Det kändes därför oerhört skönt att min senaste bok, Andlös, utspelar sig i framtiden, har en kvinna som huvudkaraktär och handlar om en Sjukdom som jag hittat på. Nu får jag istället frågan: Mattias, tror du världen kommer gå åt helvete? En svår fråga, men åtminstone mindre personlig.

Andlös utspelar sig i en nära framtid, då de stora städerna i världens mest utvecklade länder har drabbats av en hemsk sjukdom. Människor förlorar sin andningsreflex. Den som inte kommer ihåg att ta varje andetag manuellt svimmar. Dör, om ingen är i närheten. Staten bygger andningscentraler där man kan koppla upp sig under natten, men i takt med att sjukdomen sprids får de drabbade kortare och kortare vila och problemen eskalerar. Leni, fd handläggare på Miljödepartementet, tror att hon kanske förstår. När vi kommer in i boken väntar Leni utanför porten till Professor Nora Ross. Läser sidan 30.

Efter att Nora Ross insjuknar beslutar sig Leni för att strunta i karantänbestämmelserna och åka till Lund, där forskningsteamet som arbetar för att hitta en lösning sitter. Eftersom hon inte har någon familj att ta hänsyn till så vågar hon utsätta sig för de risker som resan innebär. Men när vi kommer in i boken träffar Leni den lilla flickan Selma och allt är på väg att förändras. Läser sidan 48.

Leni och Selma ger sig av mot Lund för att försöka övertyga forskningsteamet där om att börja intressera sig för ljusföroreningarna. Under resan står det allt mer klart att Sjukdomen är hemsk – men inte lika hemsk som människors rädsla för det man inte känner igen.

Varför är vi rädda för det som vi inte känner igen? För att vi träffar ungefär samma människor. Gör samma saker. Tänker i samma banor. Så. Läs allt ni kan och få alla ni känner att göra det samma.

Share Button