Många verkar vara skadeglada för att Lundsberg stängs. En del har raljerat över det faktum att merparten av de 200 eleverna har föräldrar som är bosatta i Sverige. Uttryckt annorlunda: De går i skolan för att undervisningen är speciell. För att den är bättre än i andra skolor. Eller för att föräldrarna inte vill ha dem hemma.

Förvånansvärt många verkar tycka att det har tagit för lång tid mellan att Jan Guillous roman om en annan privatskola gavs ut, tills Lundsberg stängdes.

Pennalism är hemskt. Vad värre än, det går snabbt från att bli utsatt för det, till att utsätta någon annan. Det går snabbt att infoga sig i en rådande hierarki och att göra den till det normala. Det är väl därför så många föräldrar och före detta och nuvarande elever nu protesterar mot stängningen. Inte för att problemen inte finns, utan för att de inte kan förstås av utomstående, inte sättas i sitt rätta sammanhang.

I högstadiet gick jag i Nytorpsskolan, där de flesta eleverna kom från miljonprogramområdet Dalen. Det fanns ritualer för att ta emot rädda sjuor i den skolan. Men vi hade möjlighet att gå därifrån efter skoldagens slut. Vi bodde inte på skolan och det är en avgörande skillnad jämfört med Lundsberg. I takt med att vi blev äldre var det andra som blev rädda.

Senare gjorde jag lumpen som norrlandsjägare i Arvidsjaur, i femton månader.  Ganska snabbt försvann en fjärdedel av de som antagits, ofta under förnedrande former. När nyheterna om Militärligan nådde oss och det ansvariga befälet skulle förklara för oss hur tidigare Norrlandsjägare blivit rikskända rånare, sa han: ”Vi gör Sveriges bästa soldater. Om våra soldater blir rånare, så blir de Sveriges bästa rånare.”

Myten om den egna förträffligheten odlades ständigt och om någon skulle drista sig att säga något negativt om norrlandsjägarna när jag var med skulle jag protestera kraftigt. Om man frågade personer som förnedrades, skulle de antagligen ge en förfärlig bild av samma plats och jag skulle inte ha känt igen mig alls.

Det är förmodligen ett korrekt beslut att stänga Lundsberg, eftersom det handlar om unga människor som tvingas bo i en otrygg och bevisligen våldsam miljö. Människor i ledande befattning har inte lyckats – eller velat – ta ansvar för dessa barn.

Våra reaktioner kanske förstärks av att vi påminns om att vissa barn ges möjligheter att bli exakt vad de vill – bara för att de fötts i rätt familj. Kanske blir vi arga för att barn i Sverige bor i utsatta miljöer som för tankarna till Flugornas Herre, och en ö helt utan vuxna. Men en massa barn som antingen försökt passa in eller levt i rädsla saknar nu en skola. Skadeglädjen som visas i sociala medier tar liten hänsyn till dessa barn.

Share Button