Vår byrå vann några priser på en pr-tävling i förra veckan. Inför hundratals människor ur pr-branschens elit, alltså viktiga påverkare, tackade vi och våra kunder varandra från scenen. Lina Thomsgård, från Rättviseförmedlingen vann också ett pris. Och eftersom hon är fantastisk, utnyttjade hon istället sina minuter att göra skillnad. Kontentan fastnade hos mig och lät ungefär så här: “Eftersom ni män har lite mer att säga till om än oss kvinnor, så är det ert ansvar att sprida kvinnors åsikter om jämställdhet lite mer.”

Fundera på det. Det är en stor tanke som ryms i en liten mening.

I förlängningen säger meningen även hur mäktiga Lambertz och van der Kwast borde agera när en person dömts för åtskilliga mord och sedan förklaras vara oskyldig.  De har lite mer att säga till om än en livstidsdömd och det innebär ett ökat ansvar att lyssna och förstå – även om det går emot deras personliga intressen. För det är det mänskliga att göra.

Om Marcus Birro hade lyssnat på Lina Thomsgård, är det inte säkert att han skulle ha känt sig manad att recensera kvinnors kamp för lika rättigheter. Kanske skulle han istället, särskilt när han inte kan identifiera sig med orden, ha reflekterat över att striden är någon annans verklighet. Att vissa kvinnors misströsten och förtvivlan kommer någonstans ifrån. Kanske skulle han i så fall ha retweetat en aggressiv tweet istället för att kritisera feminismen i en av landets största tidningar.

Hur ser det ut om man ser sina egna privilegier och skriver en text utifrån en maktposition? Claes de Faire skrev en modig och uppmärksammad krönika i sin tidning Resumé där han menade att han är nöjd nu. Han vill inte ha fler skattesänkningar. En vit, medelålders man med bra lön och adelsnamn funderar på vad vi har byggt upp gemensamt och på varifrån pengarna för skattesänkningarna tas. Texten skrämde skiten ur delar av högern, som  svarade med att beskyllda honom för att skatteplanera (genom att ta ut vinster från sitt eget bolag:).

Min egen analys? Den korta versionen är att man ska lyssna på Lina Thomsgård när man får möjlighet. Den längre versionen? Det är först när vi ser, beskriver och agerar utifrån den egna positionen som privilegierad (vit, man, medelklass, whatever) som det blir intressant på riktigt. Det är då vi utmanar. Och vi behöver inte ens ha en åsikt ibland. Bara lyssna och sprida andras tankar utan tillägg eller omdömen. Låna ut vår röst till dem som har mindre möjlighet att nå ut. Men kanske är detta – det enkla som Lina Thomsgård föreslog på galan – exakt vad vi inte klarar.

Share Button