Nu kommer ännu ett avslöjande om framträdande SD-politiker. Gömda bakom nätpseudonymer har man önskat livet ur flyktingbarn, kallat afrikaner för apor och ifrågasatt förintelsen. Det finns en svart humor i att anonyma kommentatorer nu har avpixlats och visas upp med sina rätta namn för allmänheten. Men för vilken gång i ordningen avslöjar medier att SD:s toppar har en skruvad syn på sin omvärld?

Fredrik Virtanen skrev nyss att Socialdemokraterna måste våga vara ett tydligt vänsteralternativ. Inom LO är SD det näst största partiet. Var sjätte medlem kan tänka sig att rösta på SD. Betyder det att var sjätte medlem kallar människor för apor eller att en av sex ifrågasätter att sex miljoner judar dödades under förintelsen?

Nej. Siffrorna speglar det faktum att hundratusentals svenskar är missnöjda med den förda politiken samt att de inte ser opinionen som ett godtagbart alternativ. Kanske är dessa sverigedemokrater missnöjda med resurserna för äldrevården. Kanske tycker man att sjukpensionen är för låg. Kanske hade man velat ha ett annat jobb, ett som man skulle tycka är utvecklande och roligt. Kanske blev inte livet som man anser att Sverige lovade.

Jag gissar nu, det erkänner jag: Ingen människa som i grunden är nöjd med sitt liv röstar på Sverigedemokraterna. Och att en av tio svenskar är så missnöjda med sina liv att de är beredda att rösta fram ett parti där företrädare går runt på stan med järnrör eller önskar livet ur barn är naturligtvis ett misslyckande. Ett mänskligt, ett kommunikativt, ett politiskt.

Istället för att möta alla dessa frustrerade människor i deras problem (arbetslöshet, sjukskrivningar, äldrevård) så debatterar vi som om en av tio svenskar önskar livet ur invandrarbarn. Så är det inte, men kanske känner de att de har lämnats ensamma. Den känslan blir inte mindre av att ens intelligens ifrågasätts gång på gång, av att ständigt vara under attack. Så man fortsätter stödja sitt missnöjesparti, trots att man egentligen vet att företrädarna för partiet inte skulle kunna leda ett kollo, än mindre ett land.

Så den viktiga från är egentligen; hur bra har Sverigedemokraterna hanterat sin roll som missnöjesparti? Svaret är: jättedåligt. Klyftorna mellan de som har en chans och de som står utanför ökar. I åtta av tio fall röstar SD med Moderaterna (även om Björn Söder menar att det “bara” är drygt hälften av fallen), vilket betyder att inget förändras för de som upplever sig som marginaliserade. En röst på SD är en röst på att fortsätta vara besviken över sin situation. I samband med alla avslöjanden om korkade uttalanden så är det viktigt att inte glömma det stora misslyckandet hos SD: Man hjälper inte de hundratusentals svenskar som är missnöjda. SD är inte ett missnöjesparti, utan ett liknöjdhetsparti.

(Jag har ett eget intresse i att SD inte sitter in i riksdagen, eftersom min fru är flykting från Uruguay, vilket jag har beskrivit närmare här)

Share Button