Jag växte upp i Björkhagen och började naturligtvis på Kärrtorps Gymnasium. Där gick en kille med rakat huvud, grön bomberjacka och svarta kängor. Han var i minoritet. Skinheads och rasister var alltid i minoritet i stora sammanhang. De kunde vara i majoritet i en tunnelbanevagn eller i en gränd i gamla stan. Men inte annars.

Nu röstar en av tio på ett rasistiskt parti. Beroende på i vilket sammanhang man befinner sig och var någonstans, är det inte längre självklart att rasister är i minoritet. Jag är så tacksam mot var och en av de 16 000 som stod på den där idrottsplatsen. Inte på grund av vad som hände förra veckan i Kärrtorp, utan på grund av vad som håller på att hända i hela landet. Förskjutningen. Att journalister börjar använda begrepp som visar att vi retirerar. Att vi håller på att ge upp. Vi kritiserar extremer till höger och extremer till vänster enligt kålsuparteorin, och rasister befinner sig numer i mitten. När hände det? När slutade det att vara extremt att vara rasist?

Varför är det så intressant huruvida extrema vänstergrupperingar närvarade i en demonstration mot rasism? En del verkar mer fokuserade på huruvida “fel” personer är där än varför det ens ska vara nödvändigt att demonstrera för något som borde vara så självklart; att bli betraktade och behandlade som människor.

Jag läste Britta Svensson i Expressen, som åkte från Kärrtorp räddare än när hon kom dit. Bland 16 000 människor visade sig någon på scenen vara socialist. Någon var hatisk. Någon var hotfull.

Om man vill bekämpa den ökande rasismen i Sverige, så kanske man inte alltid kommer att känna igen sig i de miljöer man plötsligt befinner sig i. Kanske kommer man inte hålla med om allt som sägs eller skriks av de som känner desperation över landet där de har växt upp. Kanske kommer de inte alltid uppträda så civiliserat som man vill, de som blir hotade och hatade för sin hudfärg.

Det går så klart att skrika lagom högt, utan svordomar, långt från människor som kanske till och med är socialister eller värre. Men då befinner man sig sannolikt inte i en demonstration mot rasism, utan på en middag i Hammarby Sjöstad. Med sina kompisar. Och kanske är man inte räddare när man går därifrån, men man har tyvärr inte heller gjort så mycket skillnad.

Share Button