Jag växte upp i Björkhagen och började naturligtvis på Kärrtorps Gymnasium. Där gick en kille med rakat huvud, grön bomberjacka och svarta kängor. Han var i minoritet. Skinheads och rasister var alltid i minoritet i stora sammanhang. De kunde vara i majoritet i en tunnelbanevagn eller i en gränd i gamla stan. Men inte annars.
Nu röstar en av tio på ett rasistiskt parti. Beroende på i vilket sammanhang man befinner sig och var någonstans, är det inte längre självklart att rasister är i minoritet. Jag är så tacksam mot var och en av de 16 000 som stod på den där idrottsplatsen. Inte på grund av vad som hände förra veckan i Kärrtorp, utan på grund av vad som håller på att hända i hela landet. Förskjutningen. Att journalister börjar använda begrepp som visar att vi retirerar. Att vi håller på att ge upp. Vi kritiserar extremer till höger och extremer till vänster enligt kålsuparteorin, och rasister befinner sig numer i mitten. När hände det? När slutade det att vara extremt att vara rasist?
Varför är det så intressant huruvida extrema vänstergrupperingar närvarade i en demonstration mot rasism? En del verkar mer fokuserade på huruvida “fel” personer är där än varför det ens ska vara nödvändigt att demonstrera för något som borde vara så självklart; att bli betraktade och behandlade som människor.
Jag läste Britta Svensson i Expressen, som åkte från Kärrtorp räddare än när hon kom dit. Bland 16 000 människor visade sig någon på scenen vara socialist. Någon var hatisk. Någon var hotfull.
Om man vill bekämpa den ökande rasismen i Sverige, så kanske man inte alltid kommer att känna igen sig i de miljöer man plötsligt befinner sig i. Kanske kommer man inte hålla med om allt som sägs eller skriks av de som känner desperation över landet där de har växt upp. Kanske kommer de inte alltid uppträda så civiliserat som man vill, de som blir hotade och hatade för sin hudfärg.
Det går så klart att skrika lagom högt, utan svordomar, långt från människor som kanske till och med är socialister eller värre. Men då befinner man sig sannolikt inte i en demonstration mot rasism, utan på en middag i Hammarby Sjöstad. Med sina kompisar. Och kanske är man inte räddare när man går därifrån, men man har tyvärr inte heller gjort så mycket skillnad.
Dock – vänsterpersoner har valt att förklara att liberaler är medlöpare osv osv osv. Kan ha viss koppling. Sen tycker jag det är jättefånigt av Britta och Niklas Svensson mfl att lalla omkring om AFA.
Det låter ju dumt. Jag har inte sett, förutom en del rätt fyndiga kommentarer om att det är lättare att ha åsikter om hur en perfekt demonstration ska genomföras än att stå bakom en själv.
Nej, den perfekta demonstrationen har ännu inte utförts nånsin i historien så man ska nog inte fokusera alltför mycket på detta. Att däremot företa en demonstration mot våld och mot förtryck och under demonstrationen förespråka våld och förtryck mot de man demonstrerar emot är dessvärre pretty fucking långt ifrån den perfekta demonstrationen.
Tänk vad lätt det hade varit för arrangörerna att fördöma ALLT våld och ALLT hat, om de hade velat.
Då hade vi i alla fall kommit riktigt, riktigt nära.
Tror som du, att man inte ska fokusera allt för mycket på det som inte var perfekt. Istället se det fantastiska i att så många människor, ett par dagar innan jul, samlas för att säga att rasism inte är okej.
Klart att rasism inte är ok. Det tycker ju till och med de flesta rasister.
Det är ungefär som att demonstrera mot våldtäkt. De flesta är emot det, även våldtäktsmän. Ändå förekommer det.
Hjälper demonstrationer nåt då, förutom att det skapar en vi-känsla hos de som deltar?
Ok, inget ont om vi-känslor men för att det ska förekomma en vi-känsla så måste det även finnas en de-känsla… och det är ju vi-och-de känslor som är roten till rasismen från början.
Kan inte folk nånsin lära sig att det ENDA sättet att få folk att respektera andra är att man börjar respektera varandra.
Förlåt, men din text var så frestande att göra några små justeringar i bara för att visa hur retoriken förändras:
Jag växte upp i Björkhagen och började naturligtvis på Kärrtorps Gymnasium. Där gick en kille med långt skägg, klänning och sandaler. Han var i minoritet. Araber och invandrare var alltid i minoritet i stora sammanhang. De kunde vara i majoritet i en tunnelbanevagn eller i en gränd i gamla stan. Men inte annars.
Nu röstar en av tio på ett invandrarvänligt parti. Beroende på i vilket sammanhang man befinner sig och var någonstans, är det inte längre självklart att invandrare är i minoritet. Jag är så tacksam mot var och en av de 16 000 som stod på den där idrottsplatsen. Inte på grund av vad som hände förra veckan i Kärrtorp, utan på grund av vad som håller på att hända i hela landet. Förskjutningen. Att journalister börjar använda begrepp som visar att vi retirerar. Att vi håller på att ge upp. Vi kritiserar extremer till höger och extremer till vänster enligt kålsuparteorin, och invandrare befinner sig numer i mitten. När hände det? När slutade det att vara extremt att vara invandrare?
Varför är det så intressant huruvida extrema högergrupperingar närvarade i en demonstration mot invandring? En del verkar mer fokuserade på huruvida “fel” personer är där än varför det ens ska vara nödvändigt att demonstrera för något som borde vara så självklart; att bli betraktade och behandlade som människor.
Jag läste Britta Svensson i Expressen, som åkte från Kärrtorp räddare än när hon kom dit. Bland 16 000 människor visade sig någon på scenen vara socialist. Någon var hatisk. Någon var hotfull.
Om man vill bekämpa den ökande invandringen i Sverige, så kanske man inte alltid kommer att känna igen sig i de miljöer man plötsligt befinner sig i. Kanske kommer man inte hålla med om allt som sägs eller skriks av de som känner desperation över landet där de har växt upp. Kanske kommer de inte alltid uppträda så civiliserat som man vill, de som blir hotade och hatade för sin hudfärg.
Det går så klart att skrika lagom högt, utan svordomar, långt från människor som kanske till och med är socialister eller värre. Men då befinner man sig sannolikt inte i en demonstration mot rasism, utan på en middag i Hammarby Sjöstad. Med sina kompisar. Och kanske är man inte räddare när man går därifrån, men man har tyvärr inte heller gjort så mycket skillnad.
Förstår hur du tänker, men resonemanget har en viktig brist som blir tydlig i meningen: “När slutade det vara extremt att vara invandrare?” Jag hoppas nämligen att det aldrig har betraktats som extremt att vara invandrare. Att vara invandrare är att vara en människa. Det innebär inte att man värderar människor efter hudfärg. Att vara rasist innebär däremot att man gör det.
[…] om myterna om ”massinvandring”? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN. • När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån. • Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in […]