På väg till bussen sken solen redan starkt, trots att klockan inte ens var sju. Det hade kunnat vara en fantastisk morgon. Jag gick långsamt och tittade då och då på min telefon. Försökte hitta åtminstone lite glädje åt framgångarna för Feministerna och för Miljöpartiet. Försökte intala mig själv att det inte var konstigt, Sverigedemokraternas tio procent. Att det inte var oväntat. När man är ensam med Twitter kan man låtsas nästan vad som helst. Det handlar bara om vilka tweets man ska stanna upp vid, och när man ska fortsätta scrolla.

Men när jag gick på bussen så gick det inte att låtsas längre. Den var full av människor och alla såg nedstämda ut. Eller kanske var de skamsna. Hur som helst så var de delar av ett kollektiv som de inte förstod. De som hade röstat på SD i den där bussen förstod inte hur vi kunde bli så bottenlöst besvikna. Att förbjuda tiggeri är väl bra för alla? Och de som  inte hade röstat alls kanske kände sig nedstämda för att resultatet inte blivit som de trott. Att någon annan nu hade planerat deras Europa åt dem.  De som hade röstat på partier som inte är rasistiska satt och funderade på hur det kunde vara så många som valde hat och rädsla.

Det har funnits så många åsikter om hur vi borde belysa rasism och nazism inför det här valet. Är det verkligen rätt att vända ryggen till? Är det inte att begränsa yttrandefriheten? Ska man verkligen gå i ett demonstrationståg mot nazism om man inte vet att alla i tåget tar uttryckligen avstånd från våld? Ska man ens prata kritiskt om rasism och nazism eller riskerar det att få motsatt syfte? Tjatas det för mycket om att rösta på twitter, är det nödvändigt att använda Thunderclap, ska man verkligen fota sin valsedel när man röstar på ett feministiskt parti. Ska man… Ska man…? Ja, det ska man. Ja.

Vad vi ser i Europa är inte en reaktion på att så många, så flitigt har påmint medborgarna om vad som finns i andra änden av en rasistisk eller nazistisk rörelse. Vi ser effekterna av arbetslöshet och förstörd framtidstro och människor som väljer lätta lösningar och syndabockar, eftersom våra politiker inte ger dem tillräckligt tydliga alternativ. De glömmer bort varför de ska rösta överhuvudtaget.

Min byrå hjälpte SSU med kampanjen Never Forget. To Vote. Syftet var att påminna om att rösta för att motverka de högerextrema krafterna. För om vi inte gör något, så har vi inget lärt av historien. Filmen delades 50 000 gånger, 130 000 fler röstade än förra valet och S vann skolvalet i går. Men när jag satt på bussen i morse så var jag bara en del av ett kollektiv som jag inte kunde förstå. Jag hade sagt hej då till min yngsta dotter, som är effekten av en gynnsam invandringspolitik. Jag satt på en buss, där tio procent hellre hade sett att jag lämnat ett tomt hus. Det gör mig ledsen och snart kommer jag bli arg. Och jag kommer anstränga mig ännu hårdare inför riksdagsvalet och jag hoppas att alla som har svårt att känna igen sig nu, i Sverige, i Europa, gör samma sak.

Share Button