Min svärfar kom till Sverige 1981, efter att ha tillbringat sex år som politisk fånge i Uruguay. Min fru kommer fortfarande ihåg hur det var att besöka sin pappa i fängelset. Det fanns leksaker i besöksrummet, men hon var så rädd att hon inte hann börja leka med honom förrän besökstiden nästan var slut.

Efter fängelsetiden hamnade han i Stockholm, via Västerås. Jag måste ha träffat honom några gånger i Dalens centrum, där han arbetade som vaktmästare. Men antagligen märkte jag inte den äldre mannen som pratade spanska med invandrarna från Sydamerika (han talade även spanska med gambianer, greker och polacker).

För att göra en lång historia kort blev jag tillsammans med hans dotter. Vi har fått tre blonda, blåögda döttrar tillsammans och vår äldsta, som går i skolan, läser spanska som hemspråk. Mina döttrar hade inte existerat om inte Sverige hade haft en generös invandringspolitik under åttiotalet. När vi diskuterar att säga nej till fortsatt invandring så är det min svärfar och mina döttrar jag tänker på. Att vi säger nej till nästa generation av utsatta människor som vill ha en möjlighet att få det bättre, som vill skapa en annan framtid.

Vi säger också nej till min pappa, som kom hit som invandrare tillsammans med sin ungerska mor 1953. Vem visste, när min farmor kom med sin mörkhåriga unge i famnen, att han skulle bidra till Sveriges tillväxt? Vem visste att min gammelfarmor skulle bli nästan hundra år gammal genom whisky och drömmar och att hon skulle belasta den svenska hemtjänsten under decennier? Eller att hon aldrig skulle lära sig svenska och att hon skulle glömma bort sitt ungerska modersmål? Vem visste att min svärfar skulle bli en viktig vuxen förebild för bråkiga ungdomar i Dalen? Vem visste att deras ankomst under olika årtionden och anledningar var förutsättningen till att mina döttrar skulle födas? Ingen visste. Inget formulär kunde visa det, eftersom vi inte på förväg kan säga vem som kommer att vara “viktig” för landet eller på vilket sätt.

Så. Om Sverigedemokrater vill ha färre invandrare försvinner också min far, min svärfar, min fru, jag, mina döttrar och tusentals andra som ser utländska eller svenska ut, som har välbetalda jobb, och som är arbetslösa. Invandringen är ett paketerbjudande och det går lyckligtvis inte att välja ut och välja bort människor vid vår gräns som om de var bitar i en chokladask. Vi måste ha en generös invandringspolitik, för vi kan inte på förväg veta vad det kostar oss att säga nej.

Share Button