Mitt förra blogginlägg fick en del kommentarer. Både sådana som jag med glädje släppte igenom och vissa som jag valde att inte publicera. Det här är min blogg och jag bestämmer hur den ser ut. Men kommentarerna som jag inte ville publicera skaver inuti mitt huvud och grovt sett visar de tre typer av åsikter: 1. De fina historierna utgör undantagen bland alla problem som invandringen medför. 2. Vi tog emot färre invandrare när min farmor och svärfar kom hit och det var därför lättare att integreras i samhället. 3. Kostnaderna för invandring uppgår under ett år till samma som för hela Sveriges sjukvård.

För att börja med den första frågan. Jag vet inte hur många som har en historia som liknar min. Jag vet inte hur många svenskar som har fått barn, lärt känna nära vänner eller hittat sin livs kärlek, tack vare en generös invandringspolitik. Men det perspektivet saknas i debatten. När vi hör ordet invandrare, så går tankarna till arbetslöshet, bostadsområden med sociala problem och kostnader för samhället. Inte ens jag själv tänker på sådana som mig när jag hör ordet invandring.

Vad gäller att integrationen blivit sämre. Kanske var det lättare att integreras i samhället i början av åttiotalet, när min svärfar kom hit. Och kanske var det ännu lättare när min farmor kom, på femtiotalet. Jag märkte i så fall inget av det. Min svärfar har fortfarande stora problem med att prata svenska, och förmodligen var det en av anledningarna till att många ungdomar i Dalen lyssnade på honom. Min farmors mor lärde sig aldrig språket, ens på ett barns nivå. Hon pratade ungerska med hemtjänsten, tills hon glömde hur.

Det har gått bra för min pappa, men inte på grund av att integrationspoltiken var så lysande på femtiotalet. Det han fick, fick han inte av myndigheter. Det han fick, var att komma hit för att bygga en ny framtid. Och det fick han av alla oss svenskar.

Nu till det sista. Så här går mina tankar, när jag tänker på kostnaden för invandringen. Hur räknas min pappas bidrag in, när man gör invandrarnas balansräkning? Jag har drivit egna bolag de sista femton åren, med allt från fem till trettio anställda. Hur räknas det in? Det stör mig, att invandringens kostnader är så tydliga, men att de värden som skapas tack vare invandringen är så svåra att räkna på. Hur räknar vi in alla de spännande tjänster som skapas av innovativa svenskar just nu? Hur mycket betyder Sveriges historia av att ha en generös invandringspolitik för tjänster som Skype och Spotify, som handlar om att riva gränser?

Problemen med svensk integrationspolitik är tydliga och mätbara. Jag önskar att det som jag skriver om här och i förra inlägget, och alla fördelar som jag inte nämner, också gick att mäta.

Share Button