Mattias Ronge

Power
November 30, 2013

Att låna ut sin röst – istället för att prata

Vår byrå vann några priser på en pr-tävling i förra veckan. Inför hundratals människor ur pr-branschens elit, alltså viktiga påverkare, tackade vi och våra kunder varandra från scenen. Lina Thomsgård, från Rättviseförmedlingen vann också ett pris. Och eftersom hon är fantastisk, utnyttjade hon istället sina minuter att göra skillnad. Kontentan fastnade hos mig och lät ungefär så här: “Eftersom ni män har lite mer att säga till om än oss kvinnor, så är det ert ansvar att sprida kvinnors åsikter om jämställdhet lite mer.”

Fundera på det. Det är en stor tanke som ryms i en liten mening.

I förlängningen säger meningen även hur mäktiga Lambertz och van der Kwast borde agera när en person dömts för åtskilliga mord och sedan förklaras vara oskyldig.  De har lite mer att säga till om än en livstidsdömd och det innebär ett ökat ansvar att lyssna och förstå – även om det går emot deras personliga intressen. För det är det mänskliga att göra.

Om Marcus Birro hade lyssnat på Lina Thomsgård, är det inte säkert att han skulle ha känt sig manad att recensera kvinnors kamp för lika rättigheter. Kanske skulle han istället, särskilt när han inte kan identifiera sig med orden, ha reflekterat över att striden är någon annans verklighet. Att vissa kvinnors misströsten och förtvivlan kommer någonstans ifrån. Kanske skulle han i så fall ha retweetat en aggressiv tweet istället för att kritisera feminismen i en av landets största tidningar.

Hur ser det ut om man ser sina egna privilegier och skriver en text utifrån en maktposition? Claes de Faire skrev en modig och uppmärksammad krönika i sin tidning Resumé där han menade att han är nöjd nu. Han vill inte ha fler skattesänkningar. En vit, medelålders man med bra lön och adelsnamn funderar på vad vi har byggt upp gemensamt och på varifrån pengarna för skattesänkningarna tas. Texten skrämde skiten ur delar av högern, som  svarade med att beskyllda honom för att skatteplanera (genom att ta ut vinster från sitt eget bolag:).

Min egen analys? Den korta versionen är att man ska lyssna på Lina Thomsgård när man får möjlighet. Den längre versionen? Det är först när vi ser, beskriver och agerar utifrån den egna positionen som privilegierad (vit, man, medelklass, whatever) som det blir intressant på riktigt. Det är då vi utmanar. Och vi behöver inte ens ha en åsikt ibland. Bara lyssna och sprida andras tankar utan tillägg eller omdömen. Låna ut vår röst till dem som har mindre möjlighet att nå ut. Men kanske är detta – det enkla som Lina Thomsgård föreslog på galan – exakt vad vi inte klarar.

Share Button
September 29, 2013

Samtalet

Några år fram i tiden:

Min dotter, det finns en sak vi måste prata om.

Du ska gå på fest i kväll och du kommer säkert dricka.

Jo, det kommer du. Och det är inte ens vad vi måste prata om.

Det handlar om efteråt, alltså vad som kan hända efter att du har druckit.

Ja. Jag vet att vi redan har pratat om sex och att det var awkward för oss båda. Jag vet att mamma skrattar fortfarande.

Men det vi måste prata om handlar inte om sex.

Vi måste prata om våldtäkt. Att våldtas.

Jag vet det. Du ska träffa dina kompisar och alla där är snälla.

Men kanske kommer du bli så full att du behöver hjälp av någon.

Ja, men tänk om de gick de hem tidigt, dina kompisar? Kanske bestämde du dig för att stanna kvar lite till?

Kanske är denna någon som erbjuder sig att hjälpa dig en kille, och kanske tycker han att du ska nyktra till lite hemma hos honom.

Du är full. Tycker att det är spännande och det är möjligt att det pirrar lite.

Chanserna som nu uppenbarar sig, men som du inte tänker göra något åt.

När du kommer hem till den här killen så har alkoholen verkligen slagit till och du har svårt att ens sitta rakt.

Han hjälper dig att lägga dig ner.

Du noterar att det är andra människor i rummet nu. Någon tar av dig byxorna.

Nej, lyssna på mig.

Jag vet att du tänker att du aldrig skulle göra så här. Men det är inte ditt fel. Du har inte gjort något.

Det pirrar inte längre.

Du känner dig helt kall. Långt bort hör du skratt. Men inte varma, snälla skratt, som när mamma skrattar åt pappas tråkiga skämt. Det här är hårda skratt.

Du säger nej, men händerna är fortfarande där.

Du ligger helt stilla, för att du har en känsla av att de kommer göra dig illa om du gör motstånd. Ännu mer illa än vad de just nu gör.

Förlåt. Jag vet att det är obehagligt att prata om. Men jag måste. Vi måste.

Kanske tänker du på om någon kommer tro på dig.

En kamerablixt går av.

En tanke far genom ditt huvud. Du vill skada den som gör detta. Visa att du gör motstånd, att det handlar om våldtäkt. Att du inte fick för dig att i redlöst tillstånd knulla dig igenom ett okänt kompisgäng. Du tänker att det kommer vara viktigt i rätten.

Precis, och du har helt rätt, som du alltid har. Förut fanns det en lag och den är ändrad nu. Men synen på kvinnors och mäns sexualitet är likadan. Att klösa honom kommer tyvärr att betyda något.

Men jag vill be dig: Gör inte det.

Jag kommer tro på dig. Jag och alla som spelar roll kommer tro på dig. Bara du kommer hem igen. Snälla. Inget annat betyder något. Du är min tjej. (Gå nu ut i kväll och ha det så roligt.)

Share Button
Nytorpsskolan
September 29, 2013

Det hårda samhället – bara en vanlig skolgård

När jag var liten visste jag varför romska kvinnor hade så stora kjolar på sig. Det var för att de skulle kunna stjäla mycket mer. Jag visste att romer inte gillade att gå i skolan, att de bar kniv och att många av dem jobbade med att stjäla och sälja bilar. jag visste att de bodde i husvagn – trots att jag aldrig sett någon i närheten av skolan. Det här var inte information från en galen rasist på ett dubiöst nätforum. Det var sen gammalt.

I åttan var jag och ett par kompisar på väg hem när vi passerade tunnelbanan. Där stod 40-50 killar och väntade på ett annat gäng som skulle komma. Kanske från Rågsved, jag kommer inte ihåg. De skulle slåss. Jag växlade ett par ord med några som jag kände. En romsk kille kom fram och frågade vad vi gjorde där. Det blev bråk.

Jag hörde rykten om att han som kom fram till oss stack ner en man som arbetade med ungdomar, i Bagarmossen. Senare hörde jag rykten om att en av mina kompisar, en av dem som jag gick med den kvällen, hade blivit skinhead. När jag läser om vad som händer i Sverige, om bilar som brinner, att romer registreras av poliser och att Sverigedemokraterna är ett av Sveriges största partier, tänker jag ofta tillbaka.

I min högstadieskola gick det en hel del romska barn. Ingen lärare verkade bry sig om de kom till skolan eller inte. De var reducerade till att bli ett namn i en klasslista, som måste läsas upp men som inte innebar något mer. Inget förväntades av dessa barn. Utom att de stal saker, slogs och gick med kniv, vilket vissa av dem kanske började göra, eftersom det förväntades av dem. Egentligen var det väl samma för ungarna från exempelvis Gambia och Chile. Men de gick åtminstone till skolan, kanske för att deras föräldrar tvingade dem.

På en plats där det är tydligt att vissa har en framtid och andra inte sätts alla vanliga lagar ur spel. För om man inte har en framtid, varför ska man vara rädd för vuxenvärldens repressalier? Om det inte finns ens en tillstymmelse till chans att det väntar någon form av belöning i slutet av skolgången, varför ska man anstränga sig?

Och visst fanns det något förödmjukande i att se bleka niondeklassare bli spottade i ansiktet av tioåriga ungar, utan att göra något tillbaka. För att de visste vad som skulle hända då. Att de skulle få besök av någon de inte ville träffa. Att se någon hälften så stor spöa någon som är fem år äldre, och som inte vågar slå tillbaka, är inte vackert.

Även om det säkert inte är så kan jag inte låta bli att tänka att det var där det gick snett, inte vid förra riksdagsvalet. Att det är vuxenvärldens oförmåga att hantera våra problem när vi var små som nu slår tillbaka. Att vissa av dem som kallas för vita kränkta män blev kränkta redan då. Utan att varken då eller nu förstå att våldet för många var och är den enda logiska vägen för att skapa någon sorts maktbalans.

Romer sviks av samhället och vissa kränkta ”svenskar” menar att polisen bara gör sitt jobb. Ett helt land förvånas över vårt hårda samhälle. Varför? Det är ju precis som i plugget.

Share Button
Newer Posts
Older Posts