Mattias Ronge

ondskan_4_big
August 29, 2013

Skadeglädjen glömmer barnen

Många verkar vara skadeglada för att Lundsberg stängs. En del har raljerat över det faktum att merparten av de 200 eleverna har föräldrar som är bosatta i Sverige. Uttryckt annorlunda: De går i skolan för att undervisningen är speciell. För att den är bättre än i andra skolor. Eller för att föräldrarna inte vill ha dem hemma.

Förvånansvärt många verkar tycka att det har tagit för lång tid mellan att Jan Guillous roman om en annan privatskola gavs ut, tills Lundsberg stängdes.

Pennalism är hemskt. Vad värre än, det går snabbt från att bli utsatt för det, till att utsätta någon annan. Det går snabbt att infoga sig i en rådande hierarki och att göra den till det normala. Det är väl därför så många föräldrar och före detta och nuvarande elever nu protesterar mot stängningen. Inte för att problemen inte finns, utan för att de inte kan förstås av utomstående, inte sättas i sitt rätta sammanhang.

I högstadiet gick jag i Nytorpsskolan, där de flesta eleverna kom från miljonprogramområdet Dalen. Det fanns ritualer för att ta emot rädda sjuor i den skolan. Men vi hade möjlighet att gå därifrån efter skoldagens slut. Vi bodde inte på skolan och det är en avgörande skillnad jämfört med Lundsberg. I takt med att vi blev äldre var det andra som blev rädda.

Senare gjorde jag lumpen som norrlandsjägare i Arvidsjaur, i femton månader.  Ganska snabbt försvann en fjärdedel av de som antagits, ofta under förnedrande former. När nyheterna om Militärligan nådde oss och det ansvariga befälet skulle förklara för oss hur tidigare Norrlandsjägare blivit rikskända rånare, sa han: ”Vi gör Sveriges bästa soldater. Om våra soldater blir rånare, så blir de Sveriges bästa rånare.”

Myten om den egna förträffligheten odlades ständigt och om någon skulle drista sig att säga något negativt om norrlandsjägarna när jag var med skulle jag protestera kraftigt. Om man frågade personer som förnedrades, skulle de antagligen ge en förfärlig bild av samma plats och jag skulle inte ha känt igen mig alls.

Det är förmodligen ett korrekt beslut att stänga Lundsberg, eftersom det handlar om unga människor som tvingas bo i en otrygg och bevisligen våldsam miljö. Människor i ledande befattning har inte lyckats – eller velat – ta ansvar för dessa barn.

Våra reaktioner kanske förstärks av att vi påminns om att vissa barn ges möjligheter att bli exakt vad de vill – bara för att de fötts i rätt familj. Kanske blir vi arga för att barn i Sverige bor i utsatta miljöer som för tankarna till Flugornas Herre, och en ö helt utan vuxna. Men en massa barn som antingen försökt passa in eller levt i rädsla saknar nu en skola. Skadeglädjen som visas i sociala medier tar liten hänsyn till dessa barn.

Share Button
August 18, 2013

Mitt bokprat i Sigtuna

Ungefär vad jag sa under mitt bokprat på Sigtuna Litteraturfestival:

Jag får ofta frågan hur jag hinner med allt. Jag hörde en intervju med Christina Stenbeck på radio och hon är chef över ett antal av Sveriges stora börsbolag och dessutom mamma. Journalisten frågade inte hur hon hann med allt. Utan om hon inte hade dåligt samvete för att hon inte hann träffa sina barn tillräckligt.

Ingen journalist har någonsin frågat mig om jag har dåligt samvete. Och eftersom ingen heller troligtvis kommer göra det så ställer jag den själv.

Ja. Jag har dåligt samvete hela tiden. För att jag inte umgås tillräckligt med familjen, för att jag inte är tillräckligt länge på kontoret på kvällen, för att jag inte lägger ner tillräckligt med energi på att marknadsföra mina böcker.

Den enda fördelen är att jag använder mig av mina tillkortakommanden. Jag skriver om mina dåliga sidor, som blir romaner. Någon frågade mig vad jag ska göra när jag får slut på dåliga sidor. Men sanningen är att varje gång jag skrivit klart om en dålig sida kommer jag på två nya.

Det står här på programpunkten att jag ska prata om mitt skrivande. Men jag tänker göra en liten revolution och istället prata om människans oförmåga att ta till sig nya perspektiv.

De flesta av oss är styrda av våra rutiner. Vi vaknar, lämnar barn, går till jobbet, kommer hem, lagar middag, försöker hitta ett par timmar av gemenskap och går sedan och lägger oss. Vi träffar ungefär samma människor. Eventuella nya bekantskaper föder nya tankebanor och blir därför nästan som en förälskelse en stund. Tills man träffats några gånger och också de förpassas till skaran av samma människor.

Många av oss fortsätter lyssna på samma musik som vi alltid har gjort. När Bruce Springsteen, ZZ-top eller Madonna uppträder så är det på fullsatta arenor.

När vi går till affären och tänker handla mat lite spontant så är 90 procent av det som finns i korgen eller i vagnen samma varor som vi alltid handlar. Till och med samma märken. En genomsnittlig konsument köper inte mer än 100 matvaror varje år och på en ICA Maxi finns det 10 000 varor.

Vi är de vi är.

Politikerna har gett upp i kampen om att få oss att ändra perspektiv. Om vi själva inte ens kan förmå oss att handla en ny sorts ost, hur ska vi kunna ta in ett nytt politiskt budskap? Hur ska vi kunna få våra fastrostade tankebanor att kunna ändra riktning aldrig så lite och gå med på att se på något med ett nytt perspektiv?

Istället arbetar politiker med att kartlägga hur vi redan tänker. Att hitta den minsta gemensamma nämnaren för så många människor som möjligt och bygga en politisk plattform på den nämnaren. För få röster betyder inte att man har varit dåliga på att få folk att se frågor på ett nytt sätt. Det betyder att man valde en fråga som hade för lågt väljarstöd. Därför vänder man sig till gruppen som är störst. Medelklassen, med förslag som inte innebär att man måste förändra några perspektiv för att ta hem segern.

På Twitter finns dagsfärska exempel på hur bra vi är på att uttrycka våra egna åsikter och hur dåliga vi är på att lyssna på alla andras. Det är en mikroblogg som ger varje person 140 tecken på sig att uttrycka sin åsikt – en helt perfekt längd för att kunna missförstå vad personen menar. Och sedan har alla andra 140 tecken på sig att kritisera, håna eller förolämpa. Ett genialt upplägg. Åsikt – avsiktligt missförstånd – gräl – personliga påhopp – avföljningar och sedan block.

Men förstår vi hur trångsynta, envisa och enkelspåriga vi ofta är? Nej. Och om någon försynt skulle påpeka det för mig, hur skulle jag reagera då? Med gräl, personliga påhopp och till slut block.

Så hur kan man förändra hur vi ser på världen? Med hjälp av böcker.

Karaktärernas åsikter hittar sina vägar in i våra medvetanden och vi låter dem. För alternativet är att lägga bort det vi läser. Vi lyssnar på karaktärerna och kanske smågrälar med dem. ”Varför gjorde du så? Dumskalle.” Eller nickar för att bekräfta vårt medhåll. Efter att ha lagt undan boken har vi fått nya perspektiv, oavsett om vi märker dem eller inte.

Vilka romaner kan axla rollen att förändra vår syn på världen? Vilka böcker klarar att leva upp till ett sådant orimligt högt krav? Det enkla svaret är: Nästan alla böcker. Om vi låter dem.

Vi har vida medierna kunnat följa hur stora företag, exempelvis Monsanto, har modifierat grödor och tjänar pengar på att sälja patenten och hur de genmodifierade grödorna hotar att slå ut de som är naturligt odlade. Det är tekniskt och det är svårt. De flesta av oss gör kanske som jag, skummar nyheterna och bildar oss en uppfattning.

Jag vet inte vad mitt förlag skulle säga om det här, men jag tänker använda tiden för att prata också om andras böcker.

När jag läser romanen The Windup Girl av Paolo Bacigalupi, fångas mitt intresse för Monsanto. Plötsligt befinner jag mig på en plats där genmanipulerade grödor har spridit sig okontrollerat över hela världen och slagit ut allt som var naturligt. Utom i Thailand. Mat är den nya valutan och bolagen som äger patenten har en närmast oinskränkt makt. Boken berättar hur en gensamlare för ett av de stora bolagen blir kär i en konstgjord människa. En wind-up girl. Och plötsligt läser jag sida upp och sida ner om riskerna med genmanipulerade grödor och vad som händer när företag ges kontroll över våra mest basala behov. Som mat.

I The WIndup Girl får vi uppleva en helt ny värld – som sätter fingret på problemen i den värld som vi lever i. Andra böcker kan få oss att tänka på ett helt nytt sätt genom att bara ändra i en detalj, i historien. I The High Castle, Av Philip K. Dick, får vi uppleva västkustens USA. Efter att man förlorat andra världskriget mot Tyskland och Japan som delat upp den stolta staten mellan sig. Plötsligt är självförtroendet borta och människovärdet hos amerikanerna är nära noll. Om det inte var för ryktet om en märklig bok. En bok som givetvis har förbjudits av de nya härskarna. Det är en roman som berättar en annan historia. En där de allierade vann andra världskriget…

Det här är historier som till den största delen är igenkännbara men som innehåller något oväntat, något som får hjärnan att protestera reflexmässigt, för att sedan, när vi håller garden nere, börja reflektera. Det är sådana böcker som jag vill skriva.

I mina böcker finns egendomligheter. Det är inte så att jag sätter mig och funderar ut något udda att skriva om. Tvärtom. Jag har en grundidé som är helt normal och jag börjar skriva, och när jag lyften blicken lite har det blivit egendomligt.

Min första roman, Tittaren, handlar om hur Marcus Tirén, en kriskonsult i karriären själv hamnar i en djup personlig kris och hur han försöker komma ur den genom att springa snabbare. Jag skrev den när jag själv kände mig stressad efter en längre tids pappaledighet. När vi kommer in i boken har Marcus chef börjat fatta misstankar. Marcus har kallats till ett enskilt möte och de sitter på chefens kontor. Läser sidan 199.

Min andra roman, den girige, handlar om hur entreprenören Bernard Mellberg är kidnappad i en källare. Han måste få fram två miljoner på ett dygn. Han är god för dessa pengar och mer, men har skatteplanerat iväg dem till Peru. Som om det inte var nog har hans missbildning, fyra fingrar under vänster armhåla – ett arv från en ofödd tvillingbror – vaknat till liv. Särskilt när han tänker på pengar. Läser sidan 223.

Så Tittaren handlade om panikångest och utbrändhet och jag intervjuades i många tidningar om hur jag själv mådde. Kunderna började titta snett på mig. Den girige handlade om en entreprenör som skatteplanerade och jag pratade i samband med releasen om mina egna giriga beslut. Mina grannar började titta snett på mig.

Det kändes därför oerhört skönt att min senaste bok, Andlös, utspelar sig i framtiden, har en kvinna som huvudkaraktär och handlar om en Sjukdom som jag hittat på. Nu får jag istället frågan: Mattias, tror du världen kommer gå åt helvete? En svår fråga, men åtminstone mindre personlig.

Andlös utspelar sig i en nära framtid, då de stora städerna i världens mest utvecklade länder har drabbats av en hemsk sjukdom. Människor förlorar sin andningsreflex. Den som inte kommer ihåg att ta varje andetag manuellt svimmar. Dör, om ingen är i närheten. Staten bygger andningscentraler där man kan koppla upp sig under natten, men i takt med att sjukdomen sprids får de drabbade kortare och kortare vila och problemen eskalerar. Leni, fd handläggare på Miljödepartementet, tror att hon kanske förstår. När vi kommer in i boken väntar Leni utanför porten till Professor Nora Ross. Läser sidan 30.

Efter att Nora Ross insjuknar beslutar sig Leni för att strunta i karantänbestämmelserna och åka till Lund, där forskningsteamet som arbetar för att hitta en lösning sitter. Eftersom hon inte har någon familj att ta hänsyn till så vågar hon utsätta sig för de risker som resan innebär. Men när vi kommer in i boken träffar Leni den lilla flickan Selma och allt är på väg att förändras. Läser sidan 48.

Leni och Selma ger sig av mot Lund för att försöka övertyga forskningsteamet där om att börja intressera sig för ljusföroreningarna. Under resan står det allt mer klart att Sjukdomen är hemsk – men inte lika hemsk som människors rädsla för det man inte känner igen.

Varför är vi rädda för det som vi inte känner igen? För att vi träffar ungefär samma människor. Gör samma saker. Tänker i samma banor. Så. Läs allt ni kan och få alla ni känner att göra det samma.

Share Button
July 1, 2013

Twitter när det är som bäst

pingisJag är nybörjare på Twitter. Än så länge fullkomligt talanglös. Om konversationer på Twitter skulle kunna liknas med att spela pingis så får jag knappt över bollen två gånger innan den dör. Men ibland händer spännande saker som inte mynnar ut i en reply eller en retweet. Som inte syns för omvärlden. Som i helgen.

Då följde jag Konstruerads tankar om post-kolonial feminism (visste inte vad det var) och sedan konversationen mellan Konstruerad och Dreadnallen om samma ämne. Inledningsvis blev jag upprörd över Konstruerads åsikter om hur feminismen diskuteras av de med makt – om de utan.

Varför jag blev upprörd? Jag är man, medelklass, chef och till och med PR-konsult – och jag bor på Södermalm. Ändå anser jag mig själv vara feminist. Hur jag har definierat att vara feminist? Jag tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män – och jag anser att man inte har det i dag. Jag vill att mina tre döttrar ska kunna bli vad helst de vill, att de ska tjäna lika mycket pengar som en man gör på samma position och att de ska kunna klättra lika snabbt och lika högt (om de vill).

Och jag tänker en del på det där. Jag funderar på om Alicia, min äldsta dotter, kommer fortsätta ställa för höga krav på sig själv när hon blir äldre och vad jag ska göra för att få henne att förstå att man måste vara snäll när man dömer sig själv. Jag dömde aldrig mig själv som liten. Jag tänker på Salma, mellantjejen, som börjar skolan i höst och som gärna leker med killar och som ogärna har klänning. Kommer det att ändras i hennes nya klass? Kommer den att ändra henne? Jag tänker på hur jag och mina kompisar såg på killtjejer när vi gick i skolan. Och Nellie som inte ens är två. Hon är så mycket envisare än de andra två. Förra veckan vägrade hon stanna i spjälsängen, flydde mot friheten men ramlade och fick en spricka i armen som nu är gipsad. Kommer hon orka behålla den envisheten eller kommer den att malas ner av omvärlden?

Jag vill att mina döttrar ska få allt som jag har tagit för givet. Alla som slåss för det förtjänar att lyssnas på med ett öppet sinne. Och jag inser: Min upprördhet beror på att jag känner mig hotad. Ifrågasatt. För om vi vill ha fler röster i debatten betyder det att några måste tystna. Om vi vill få fler kvinnliga chefer betyder det att vissa manliga chefer måste ta ett steg tillbaka. Det är lätt att tycka att alla är lika mycket värda, när man inte tvingas betala för den åsikten. När man själv inte förlorar några privilegier för att andra ska ges samma chans.

Mina tankar har ännu inte nått vägs ände; att jag, som vill att mina döttrar ska få allt som jag tagit för givet, också kan utgöra hindret för dem att nå dit. Men de är på väg och det har jag till viss del Twitter, Konstruerad och Dreadnallen att tacka för.

Share Button
Newer Posts
Older Posts