Mattias Ronge

Car Fire
May 22, 2013

Om bränderna har jag inget att säga

Jag läser om bränderna i Husby och jag vill förstå. Jag tänker på var vi hamnar i livet. Jag tänker på Nytorpsskolan, ett stenkast från miljonprogramsområdet Dalen, där jag gick i högstadiet. Hur jag hängde med kompisar i Dalen på helgerna och hur vi gjorde så mycket som vi inte borde där. Att jag undrade var deras pappor var när jag gick hem på kvällen. När jag hade fått nog.

Vi brukade planka på tunnelbanan. En gång blev jag påkommen utan biljett och blev utskälld av vakterna och jag kommer ihåg att jag var nära att börja gråta. En kompis till mig från Dalen, jag tror att han kom från Gambia, var på väg hem med matkassar till sin familj. Han hade blivit pappa tidigt. Han visade inte upp sitt tunnelbanekort och brottades ner av vakter. Hans ryggrad gick sönder. Jag kommer inte ihåg vilken kota, men han hamnade i rullstol i ett decennium. När jag träffade honom för fem år sedan eller så, lyste han upp. Och så reste han sig upp ur rullstolen. Med ben som darrade, men ändå. Och för ett ögonblick kändes det som en scen ur en film, men inte ens i en film skulle en skada vara så onödig.

I gymnasiet när vi gick längs sveavägen efter en sen utekväll, var det ett gäng som började tjafsa med oss. I tumultet som följde ryckte någon i vårt gäng någons plånbok och sprang därifrån. Vi andra hade bara kommit hundra meter när en piketbil bromsade in bredvid. Poliserna frågade oss efter våra personuppgifter och åkte därifrån. När en av poliserna ringde hem till mig så skällde min mamma ut honom för att han ens antydde att jag skulle veta något om det som hänt. När hon till slut lät polisen prata med mig lät han uppriktigt bekymrad för att behöva kalla mig till förhör, som om han störde.

Jag tänker på mitt urbana medelklassyrke, där jag ramlade in utan högskoleutbildning och där mina första veckor handlade om att rasta chefens hund och sätta ihop IKEA-möbler för de riktiga pr-konsulterna. Hur hårt jag arbetade för att efter bara några år starta min första egna byrå, 25 år gammal. Jag tvingar mig själv att ifrågasätta om jag hade fått den chansen att göra något av om min pappa inte hade varit journalist. Om jag exempelvis hade varit killen från Gambia som fick ryggraden knäckt och som inte heller hade någon utbildning ovanför gymnasiet.

Jag kommer inte vidare. Jag provar något annat. Jag tänker bort mina två stöttande föräldrar, mitt språk. Jag tänker bort att myndigheter behandlar mig som en svensk. Jag tänker bort mina kontakter. Jag tänker bort att jag bor i Stockholms innerstad. Jag tänker bort min självsäkerhet inför framtiden. Jag tänker bort framtiden.

Vad skulle jag göra då? Jag vet inte. Och plötsligt förstår jag. Om bränderna i Husby har jag inget att säga.

Share Button
The great Gatsby
May 20, 2013

Böcker har aldrig spelat större roll än nu

En vanlig dag lägger jag märke till löpsedlarna när jag promenerar till kontoret. Att läsa dem ger en känsla av kontroll. Förr angav löpsedlarna nyhetsagendan för dagen och ibland är det fortfarande så. När jag kommer in till kontoret flyttar jag papperstidningarna från under brevlådeinkastet till där de ska ligga. Vi är tretton personer, men en del dagar ligger tidningarna kvar hela dagen, exakt där jag la dem.

Istället för att bläddra i dem studsar jag runt mellan de fyra tidningarnas sajter och läser rubriker och ser exempelvis att Johan Hakelius skrivit om att människor alltid försvarar snorkiga sjuksköterskor. Jag klickar inte på den. I själva verket klickar jag nästan aldrig på artiklarna utan skumläser rubriker och den minimala beskrivningen av respektive text. Sedan kompletterar jag med att läsa vad mina Twittervänner skriver om dagens nyheter.

Här börjar det bli intressant. Trots att jag inte är ett dugg insatt – nästan oavsett ämne – har jag en bestämd känsla av att jag vet tillräckligt för att ha en åsikt. Typ, den där Johan Hakelius ska alltid provocera. Han är en riktig klickjägare. Jag är en sådan där flat sten som man kastar macka med och som studsar på ytan. Ju fler studsar desto bättre.

Det finns många digitala tjänster som skapats för att vi snabbt och enkelt ska kunna ta del av information och nyheter. Förr sa löpsedlarna med trygg stämma: “Om detta pratar vi i dag”. Nu finns det massvis av löpsedlar i form av delade Facebook-inlägg, studs, tweets, studs, rss-flöden, studs, och bilder från Instagram, studs, studs, studs. Hur ska vi ens hinna komma bakom löpsedlarna? Hur ska vi hinna bygga oss välgrundade uppfattningar, när utbudet är så sinnessjukt stort? Jag studsar på och ser hur många journalister studsar bredvid och jag får en generell bild av hur världen ser ut och fyller sorglöst i luckorna bakom rubrikerna.

Löpsedlar är till för att intressera och för att engagera människan att gräva sig djupare. När de plötsligt fyller en egen funktion – när de står för hela informationen – förändras ens sätt att reflektera och dra slutsatser. Hjärnan blir fattigare på djupet.

Det finns en motpol till mitt informationsmässiga studsande. Boken. Otidsenlig, förvisso. Den förlorar just nu kapplöpningen om tiden mot teveserier och tevespel – en utveckling som jag beskriver närmare här. Att läsa en bok är motsatsen till att låta hundratals löpsedlar flimra förbi under en arbetsdag. En dålig bok är värd varje minut av min tid för att den tvingar mig att tänka efter och att läsa en bra bok är värt mycket mer än bara tid eftersom den utvecklar mig som människa. Det är så förbannat tråkigt att litteraturens kris kommer i en tid då böcker aldrig har spelat större roll, tänker jag, medan jag fortsätter studsa fram på ytan.

Share Button
May 9, 2013

Varför reklamare måste hata sig själva

MoxieJohan Klings prisade roman, Människor helt utan betydelse, handlar om den misslyckade kreatören Magnus och hans liv under en lång, förnedrande dag i den kalla reklambranschen i Stockholm. Min debutroman, Tittaren, handlar om en kriskonsult som själv hamnar i en personlig kris, men som trots att han är nära vansinnets gräns som en sann idiot fortsätter att bistå sina kunder efter bästa förmåga. Efter min debut kom Josefin Palmgrens Engångsligg, en bok om cyniska Clementin, en ung, drogliberal tjej på en reklambyrå. Josefins kollegor är likadant klädda och avskyr reklam. Sedan kom Jonas Joelsons Tabula Rasa Hotels, som visar insidan från en hipp reklambyrå i Gamla Stan, där människor behandlas som förbrukningsvaror och kreatörer som inte klarar pressen obönhörligen rensas ut. Bokens huvudperson, David, är lika skickligt utmejslad som han är motbjudande.

Går det att skriva en roman om reklambranschen som inte känns som ett rop på hjälp? Går det att skriva en roman som inte  är kritisk mot den bransch som vi arbetar i dag ut och dag in? Och vad säger det om oss som människor, om vi hatar reklam, men fortsätter arbeta med det? Är inte det höjden av dubbelmoral?

I går pratade jag och Jonas Joelson om våra författarskap och vår marknadsföringsbakgrund på Fotografiska i Stockholm, inbjudna av Linda Skugge. Vi hann snudda vid ovan frågor och många fler under våra 45 minuter, men tankarna dröjer sig kvar i mig.

Jag kommer ihåg hur det var att debutera. Jag höll fram mitt självförakt i mina händer inför den kulturvärld som jag så innerligt gärna ville tillhöra. Räcker det? De tittade utforskande på vad jag höll fram och nickade avmätt. Jag var inne.

Alldeles för mycket av det jag skrev var självupplevt, men sedan tog romanen över. Jag märkte hur lätt det var att göra huvudkaraktären Marcus ännu lite mer outhärdlig. Att han liksom blev mer trovärdig då, även inför mina ögon. Att han hämtade sitt liv ur det mörka.

Litteraturens reklammänniskor är lika höga på kokain som utleda på livet. Närmast apatiska går de in i sina dyra bostadsrätter som färgglada kulisser till sorgliga, ensamma teaterföreställningar. På så sätt försäkras alla om att de som ser ut att vinna egentligen förlorar. Det är överenskommelsen. Att de flesta av oss marknadsförare kommer hem nyktra och pussar våra barn och när vi går och lägger oss ser fram emot nästa arbetsdag är inte rimligt. Inte ur ett litterärt perspektiv. Vi är trots allt inte trädgårdsmästare.

Eftersom jag inte heller är undersköterska så har jag hittills skrivit om min karriärsstress, min girighet och min oförmåga att rädda världen. Jag använder det värsta som jag kan hitta i mig, för det utvecklar mig och det är billigare än terapi. I bästa fall blir det litteratur. Det bästa med det här upplägget? För varje dålig sida som hamnar i mina romaner så hittar jag två nya hos mig själv. Dåliga sidor har visat sig vara min superkraft.

Det som är skamligt är inte mina dåliga sidor och att de aldrig verkar sina. Skammen är att mitt liv är att det finns en annan historia som inte berättas av mig eller någon annan. Att det går att älska att arbeta med reklam (vilket jag vågade erkänna här, i Expressen Kultur)  Jag vill bara berätta mina historier. Och om vägen till att få göra det går via tvivel, självförakt och några enstaka nedslag av gudomlig inspiration, är det inte så annorlunda från en vanlig dag på kontoret.

Share Button
Newer Posts
Older Posts